Sverige har blivit ett feminiserat land. Få andra länder i världen kan mäta sig med den svenska jämställdhetspolitiken vad gäller omfattning och radikalitet. Ändå får feministerna aldrig nog.

När Belinda Olsson i sin serie om den svenska feminismen tittar på hur den drabbat männen uppstår en rad frågor. Många män har synpunkter och invändningar mot utvecklingen – men de vågar med omtanke om sitt sociala liv och sin karriär inte tala. Den som sticker ut huvudet tar en risk.

Vissa röster har redan tystnat. Pär Ström drog sig ur genusdebatten helt och hållet. Ulf Brunnberg ville i seriens andra avsnitt, som handlade om männen (läs chatten här), inte uttala sig om feminism och manlighet igen efter de drev som tidigare drabbat honom. Brunnberg är måhända inte den mest vältalige av feminismkritiker, men sättet han hånades på var ovärdigt.

Sofia Mirjamsdotter ”kokar av ilska” över Belinda Olssons Fittstim-dokumentär. Hon upprörs över själva frågeställningen (”Har feminismen gått för långt?”), och att hon tvingas ”genomlida” fördomar och bilder av feminismens extrema uttryck. Men vad är egentligen roten till hennes upprördhet?

Mirjamsdotter menar att programmet inte är vad svensk feminism behöver. Kanske är detta svar nog. Ett program om svensk feminism måste givetvis vara förlåtande mot, och okritiskt till, nämnda feminism. Annars är det ”fördomsfullt” och ”inte till gagn”. Det är ett väldigt räddhågset förhållande till den egna ideologin. Tål den verkligen inte mer granskning än så här? Är den så ömklig?

I den feministiska kampen betraktas kvinnan som strukturellt placerad i en underordnad position, i ett slags offerroll. Om det inte vore på detta sätt funnes ju inget att kämpa för. Alla klagosånger till trots har de feministiska strömningarna under lång tid haft ett genomgripande inflytande på politiken. Sex av åtta riksdagspartier är feministiska, ingen kan längre diskutera abort som ett problem utan att bli påhoppad, tesen om sexhandel som en form av kvinnovåld har burit kraft i lagstiftningen och det har blivit kutym att prata om män som ett generellt problem i samhället. Män förväntas känna en kollektiv skuld över sitt kön.

I ett sådant läge måste vi fråga oss hur framtiden för den feministiska kampen ser ut. Ty vad händer när kvinnor dominerar på universiteten, har gått förbi i lönestatistiken (i dag skiljer några procent mellan könen, men skillnaden utmålas fortfarande som avgrundsdjup) och genom detta och positiv särbehandling får företräde i arbetslivet? Vad händer när männen halkar efter på alla nivåer, när traditionellt manliga attribut anses antika, när männen tappar självförtroendet?

Vilket blir feminismens mål i ett sådant samhälle? Mannens slutgiltiga underkastelse? Likhetsfeministerna är förmodligen inte nöjda förrän vi har en helt jämn könsfördelning (eller kvinnlig dominans) inom samhällets alla områden. Men radikalfeministernas mål är nog betydligt dunklare än så. Här florerar nämligen misandrin, och den ska inte underskattas.

Och männen, då? Ja, svenska män är oerhört jämställda. Kanske mest i världen. Ändå får svenska män mest bara skit. Det brukar hävdas att den som tar mycket skit också kommer att fortsätta få det. Och precis så är det. Den svenska feminismen har gjort det rumsrent att påstå vad som helst om män som grupp, och att uppmana till något slags manlig masochism. Därför ser vi i Sverige män som på fullt allvar går ut och hävdar att män som kön och fysisk existens är ett problem.

Hur ser framtiden ut? Antingen får vi se något slags komplett kapitulation inför feminiseringen. Männen fogar sig, och protesterar inte längre mot att tvingas stå tillbaka för kvinnors särskilda rättigheter och att vara måltavlor för ständig kritik.

Alternativt kommer en högljudd motreaktion. Kanske ett stort nätverk eller ett politiskt parti som tar strid för männens rättigheter i ett samhälle som kommit att domineras av debatten om kvinnors. Det vore en olycklig utveckling och en onödig polarisering. Men det är sannolikt rakt i den riktningen vi nu vandrar.

Tidigare bloggat:
Den extrema feminismen polariserar