Massövervakningen har debatterats i en rad parlament den senaste tiden, som det brittiska, svenska och Europaparlamentet. I Sverige gjorde ledamöter i försvarsutskottet studiebesök hos FRA och sade sig vara nöjda med de svar de fått (kaffet var väl gott). Detta förväntas vi nöja oss med.

Samtidigt presenteras en Sifoundersökning som visar att 75 procent av de ettusen svarande inte är rädda för att övervakas på nätet. Detta presenterades i SVT:s Rapport som grönt ljus för fortsatt övervakning. Så kan det ju vara, och det är sant att övervakningsfrågorna är lågprioriterade bland svenskarna. Vi ska exempelvis inte räkna med att de blir särskilt heta i nästa års valrörelse.

Men jag kan inte undgå att ifrågasätta själva frågan. Jag är inte heller rädd för att bli övervakad på internet. Däremot tycker jag att massövervakningen är obehaglig, oacceptabel och problematisk ur demokratisk synpunkt.

Det viktigt att poängtera att det de facto finns en folkbildningsinsats att göra här för att fler ska förstå riskerna med det samhälle som nu skapas under övervakningens lupp. Det är en besvärlig uppgift. Övervakningen på nätet är för abstrakt för många. Den syns inte och sätter inga tydliga spår i vårt vardagsliv. Därför har den också kunnat expandera så lavinartat – utan vår vetskap.

Dessutom finns det förstås stollar som försvarar den massiva övervakningen och avlyssningen av världens uppkopplade medborgare. Eftersom alla detaljer är sekretessbelagda går det resonemanget i Sverige ut på att allmänheten måste lita på tillsynsmyndigheten SIUN och Försvarsunderättelsedomstolen.

Den som vill kan ju göra det.

Läs även:
HAX: Näringslivet måste vakna!
Marcin de Kaminski: Svenskar, er avlyssningslättja gör mig orolig