I det klassamhälle som nu fördjupas i allt raskare takt är det inte låginkomsttagares bekymmer som syns och diskuteras i politikens rum. Politiken i dag gör något helt annat. Den är i färd med att skapa en ny typ av medborgare. En medborgare vars hela livsprojekt är att noga akta sig för att inte falla nedåt.
Lawen Mohtadi skriver en riktigt svamlig krönika i DN Kultur. Den är ändå ganska typisk för den bittra vänster som inte förstår varför inte alla röstar rött och som inte hänger med i samhällsutvecklingen utan i stället drömmer sig tillbaka till socialismens fornstora dagar.
Citatet ovan gör mig lite fundersam. Vem i hela friden vill falla nedåt? Vem vill inte utvecklas, öka sin levnadsstandard, få det bättre? Rika har alltid haft frihet att välja bort dåliga skolor eller resa på utlandssemester. Är det då ett bevis för klassamhällets framväxt att låg- och medelinkomsttagare nu också har den rätten och möjligheten? Det går inte ihop.
Mohtadi tycker att det är ”nästan omöjligt” att förstå varför socialdemokratin inte formulerar en politik ”för välfärd, höjda skatter och allas lika värde”. Det visar förstås på en otrolig naivitet – om Socialdemokraterna trodde sig kunna vinna val på att höja skatten skulle de givetvis höra det. En väljarmajoritet har förkastat den politiken. S har knappast ett ideologiskt motstånd mot detta. Men framför allt misslyckas Mohtadi med att förklara på vilket sätt högre skatter gynnar låg- och medelinkomsttagare.
Lawen Mohtadi pratar om solidaritet. Solidaritet förutsätter dock förståelse. Ändå säger hon sig leva i en bubbla, och att hon inte ens känner en moderat. Vem visar Mohtadi solidaritet? Och vem är det högskattesamhället visar solidaritet när det beskattar låginkomsttagare så hårt att statliga bidrag är förutsättningen för att få hushållskassan att gå ihop varje månad?
Detta är det obegripliga i vänsterns högskattevurm. Det enda insiktsfulla i Mohtabis kolumn är hon säger sig leva i en bubbla. Men vem i en bubbla kan känna solidaritet med andra?
Senaste kommentarer