DN-ledarskribenten Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn utkommer i morgon. I den berör hon det jag tog upp i en bloggpost om journalistikens kris tidigare i år, nämligen journalisters oförmåga att dyka djupare, tendens att utelämna, förenkla och därmed ge läsaren en felaktig bild.

I dagens uppkopplade värld där en upprörd medborgare kan starta en Facebookgrupp och sedan ett smärre folkligt uppror kan utelämnade uppgifter, som om de hade publicerats hade ändrat bilden av det inträffade, bli förödande.

Inte sällan resulterar offerartiklar i kvällspressen eller vinklade reportage i TV i just sådana folkliga reaktioner. Vi vet att handläggare på myndigheter som Försäkringskassan och inom Socialtjänsten får motta hot som en följd av att allmänheten har en sned uppfattning av deras arbete. Dåligt underbyggda nyhetsartiklar kan därför få väldigt konkreta konsekvenser även på individnivå.

Ett annat problem är inte vinklad nyhetsbevakning utan bristen på granskning (vilket jag berörde i en bloggpost för en kort tid sedan).

I bloggposten i januari skrev jag apropå skev medierapportering:

Ett grundläggande problem är mediernas lathet eller bekvämlighet. Jonathan Stray undersökte härom året 800 nätartiklar om samma nyhet. Alla utom 121 var identiska, 13 innehöll åtminstone något eget citat men bara 0,9 procent (sju stycken) byggde huvudsakligen på eget journalistiskt arbete. De allra flesta artiklarna i ämnet hade alltså producerats av journalister som helt sonika skrivit av varandra.

Beaktat detta är det inte ett dugg förvånande att makten inte granskas och att den ständigt slipper undan de riktigt tuffa frågorna (även om det även finns ett inslag av att vilja hålla sig väl med makten i syfte att få fortsatt tillgång till dess företrädare).

Jag instämmer inte alltid i det Kjöller skriver, men hon förefaller åtminstone göra god research innan hon gör det. Det gäller tyvärr inte alla journalister. Kjöller lyfter i en intervju i DN Kultur även fram att många journalister tycker att det är fult eller oanständigt att ställa kritiska frågor till den som har offerrollen. Så är det definitivt, och det blev särskilt tydligt när Janne Josefsson hade mage att ifrågasätta fattigdomssiffror som populära organisationer som Rädda Barnen och Majblomman bygger sin verklighetsbild på.

Jag ser tyvärr ingen positiv utveckling framöver. Tvärtom tunnas det journalistiska arbetet ut. Fördjupningarna blir färre. I dag fokuserar de stora svenska medierna på nyheter direkt från TT och kompletterar med lättare bevakning. Det ska vara snabbproducerat och lättsmält för mottagaren.

Nu satsar Aftonbladet stort på TV. Andra följer efter. Lita på att inslagen kommer att handla väldigt mycket om nysande pandor, artister som visar rumpan och personer som hoppar och slår sig men betydligt mindre om skarpa analyser om världsekonomin och demokratins eventuella framtid.

Eller för att citera Göran Persson: ”Media är snuskigt”.