Efter ett antal elaka och sexistiska tweets om det svenska damlandslaget i fotboll har det tagit hus i helsike. Damfotbollen har blivit ”kvinnokamp”.

Inte så förvånande i det feministiska Sverige, förstås. Här ska allt, även idrotten, göras till en kamp mot patriarkatet. Det är det förfärliga med feminismen. Den kryper in överallt.

Kommentarerna kom efter landslagets 1-1-match mot Danmark. Själv förstår jag inte vad som är så speciellt med just dessa elaka tweets. Vad får inte det manliga landslaget utstå efter dåliga insatser? Och klubblagen där tränare och spelare dödshotas?

Detta är inget försvar för vare sig sexistiska kommentarer, hot eller allmänt dåligt beteende. Men jag vill mena att den feministiska diskursen i Sverige gör all kvinnlig aktivitet till en fredad zon. Allt annat är ”kvinnohat”.

Den högljudde hockeyexperten Niklas Wikegård sågade damhockeyn och fick givetvis massvis av skit efteråt. Det är svårt att ens kritisera en företeelse som damfotboll eller damhockey utan att utpekas som en hatisk person, en patriarkal kvinnohatare. Det gör att många säkert är tysta i stället.

Det svenska diskussionsklimatet har skrumpnat ihop. Och det har vi feminismen att tacka för.