Fängelsestraff fungerar visst! skriver Paulina Neuding och hänvisar till Hagamannen. Sedan han dömdes till fängelse kan kvinnorna i Umeå andas ut. Nu kan han inte våldta längre.
Nej, men visst. Den som fängslas kan inte begå brott ute i det fria längre. Neuding är inte ensam om denna infantila insikt. Så långt tror jag även fängelsesystemets argaste kritiker har lyckats tänka. Det som brukar lyftas fram är att fängelse är ett ineffektivt sätt att förhindra att någon begår brott igen efter frigivning. De allra flesta som döms till ett fängelsestraff kommer nämligen att friges.
Det är klart att vi skulle få ned brottsligheten om vi dömde alla som begick ett brott till livstids inlåsning. Paulina Neuding tycker måhända att det vore en finfin brottsbekämpningsåtgärd. Men förutom att det skulle kosta ohyggligt mycket pengar, vore det en dödsstöt för alla försök att rehabilitera människor och få dem att bli laglydiga medborgare efter avtjänat straff. Tesen att människor som begår brott ska sona sitt straff och sedan få en andra chans blir med ens tillintetgjord.
4 av 10 av alla som döms till fängelse återfaller i brott inom tre år, enligt Brottsförebyggande rådets studie på alla som släpptes fria 2005. Andra siffror indikerar att ungefär två tredjedelar återfaller i brott inom eller efter tre år. Fängelse är således en ganska usel åtgärd för att förhindra att nya brott begås. Kriminalvården rehabiliterar väldigt få. Den förvarar människor under en av domstol bestämd tidsperiod.
Det vi borde ägna tid och kraft åt att diskutera är hur vi kan underlätta inslussningen i samhället igen efter avtjänat straff. Hur den som har suttit fem år bakom galler ska förhindras att söka upp sina gamla polare direkt när han kommer ut eftersom han inte har någon annanstans att ta vägen. Hur vi kan erbjuda bostad och arbete – ett bra alternativ till kriminalitet – till de som står med händerna tomma när de i lagens mening sonat sitt brott.
Jag kunde inte undgå att märka att ingen av dessa frågor var närvarande i Paulina Neudings text.
Enkelt: om övervakningskamerorna eller spårsändaren visar att buset kontaktar sina buskompisar så strider det mot villkoret för den villkorliga frigivningen, och då åker han tillbaka till fängelset.
Så det enda motivet att sköta sig ska alltså vara att inte riskera att åka in igen?
Jättemärkligt. Du citerar återfallsstatistik som visar hur relevant Neudings påpekande om brottsprevention är. Ändå kallar du hennes påpekande infantilt?
Visst kan man försöka förbättra utslussningen, men varför inte fundera på hur man kan hålla just de som kommer att återfalla i fängelse längre, och släppa övriga snabbare? Vi har faktiskt begränsade möjligheter att bestämma över fria människor och tvinga dem att bo på andra ställen och ge dem nya vänner etc. Däremot har vi inflytande över bestraffning.
Låt X vara straffvärdet för den kriminelles redan avtjänade brott. Låt Y vara straffvärdet för färska brott. Låt personen avtjäna tiden T = min(Y*2, X+Y). Som USAs "three strikes and out", fast med rimliga effekter – man får aldrig mer än 100% påslag för återfall.
Om kriminalvården bedömer risken för återfall som obefintlig (skit i uppförande) så släpps personen lämpligen efter 2/3 av den utdömda strafftiden. Låt kriminalvårdens bonusar bero på hur bra de lyckas med bedömningarna, både när det gäller återfall hos de som förvägrats förtida frigivning och återfall hos de som getts förtida frigivning.
Alltså: Förenklat dömer vi en person till fängelse ej för vårt höga nöjes skull utan för att skydda samhället från personen i fråga. Så långt är vi överens. Personer som ej anses tillräkneliga döms till vård och dessa ska ej släppas ut förrän de av läkare kan friskförklaras. Vi vet emellertid att fängelset inte är en plats där flertalet kommer på bättre tankar utan tvärtom kanske blir mer kriminella. Vi vet också att rättspsyk gör misstag och skriver ut personer som sedan begår nya brott.
Poängen med att citera återfallsstatistik var att lyfta fram behovet av en ny kriminal- och frivård utanför murarna. Vi kan inte bara ha en kriminalpolitik som fokuserar på inspärrning. Det kommer för de allra flesta en tid utanför murarna också. Att så många återfaller i brott är då ett tecken på att något inte fungerar – inte att vi borde låsa in fler allt längre.
Jag tror inte på något "three strikes and out". USA:s rättsväsende är ett uselt föredöme på nästan alla tänkbara sätt. Däremot vill jag avskaffa den slentrianmässiga 2/3-utskrivningen. Personer ska endast släppas ut i förtid i särskilda fall.
@Hans: Det finns tre skäl till inspärrning:
1. Ställföreträdande hämnd, så folk inte tar lagen i egna händer och skapar släktfejder mm.
2. Avskräckning, så folk vet att de inte kan skada andra utan konsekvenser.
3. Prevention, så att farliga personer hålls borta från gatorna en tid, så att offer kan vara lugnare och brotten blir färre.
Man vill helst inte hålla folk inspärrade alls, så det gäller att hitta den kortaste strafftiden som uppfyller ovanstående syften. Tolkar jag dig rätt i att du är helt emot att baserat på vetenskap och incitamentsstrukturer försöka hitta optimala straffsatser, förtidsfrigivningsrutiner etc?
Ditt alternativ känner jag igen i den typen av tanklös hårdhet som proffspolitiker faller in i efter ett tag – sånt som på politikerspråk kallas "moralisk kompass" och "tydlighet". Absolut ingen mjukhet som förtidsfrigivning, men väl några allmänt hållna krav på fängelsesystemet att göra vettiga samhällsmedborgare av kåkfararna. Kostar inget, låter vettigt, vinner säkert några röster men åstadkommer nada.
Jag reagar på uttalanden som detta: "Att så många återfaller i brott är ett tecken på att något inte fungerar". För dig verkar det helt självklart att ni politiker kan vrida på några rattar och lägga verksamheten tillrätta på ett sånt sätt att psykopater i kriminella nätverk blir produktiva samhällsmedborgare. Jag tror det finns betydligt mer realistiska (och billiga) sätt att minska kriminaliteten OCH den genomsnittliga fängelsetiden.
Det du står för är kriminalvårdens motsvarighet till att demokratisera Afghanistan och Irak med en kombination av ockupation och bistånd. Det går sådär, liksom.
Jag försöker hålla mig kort i kommentarsfältet, men OK:
Vad är en optimal straffsats? Något sådant tror jag inte existerar. Straffsatser sätts primärt utifrån vad lagstiftaren anser är ett rimligt straff för begånget brott. Det är som bekant inte alltid domstolen följer lagstiftarens intention, men ändå.
Förtida frigivning KAN vara ett bra incitament för att sköta sig, men det ska i mina ögon inte användas rutinmässigt på alla som inte har misskött sig å det grövsta. Viktigare än om personen sitter av hela straffet eller två tredjedelar är emellertid vad som händer efter frigivning. Detta verkar över huvud taget inte intressera dig. Jag har pratat med f.d. kriminella och deras bild är tämligen samstämmig: allt man kan göra på kåken är träna, läsa böcker eller planera nya brott. Vi måste söka få ned andelen återfall. Här finns säkert andra länder att titta på för inspiration. Inslussningen tillbaka in i samhället igen, tillbaka till arbetsmarknaden, ett stabilt boende och en icke-kriminell bekantskapskrets är vitala delar för att hålla sig borta från brott efter en fängelsevistelse. En faktor som förstås försvårar detta är att alltfler arbetsgivare begår utdrag ur belastingsregistret vid anställning. Men det är en separat diskussion.
Jag är INTE är en person som reflexmässigt kräver längre straff och hårdare tag. Jag är för övrigt heller inte politiker.
Du påstår att en optimal straffsats inte existerar och sen konstaterar du att straffsatserna är politiskt godtycke. Är det en korrekt tolkning att du är nöjd med godtycket och inte vill att vi ska (vetenskapligt) söka straffsatser som uppfyller ett rationellt syfte?
Sen pratar du om "KAN vara ett bra incitament att sköta sig", när jag så uttrycksfullt jag förmådde skrev "skit i uppförande". Vi var väl intresserade av beteendet EFTER fängelsetiden?
Okej, så om en kriminell säger att det enda hon kan ägna sig åt är att planera ny kriminalitet, så tror du på det? Man kan inte tänka sig att personen kan ägna sig åt att planera ett vanligt civilt liv istället? Såvitt jag vet finns det möjlighet att studera på fängelserna. Jag tror inte på att lägga livet tillrätta åt folk. Visst kan man hjälpa till litegrann och tidsbegränsat, men ställa upp en ny bekantskapskrets? Hallå?
Det är klart att straffsatser i någon mån alltid är godtyckliga. Vad är exempelvis "rätt" antal år i fängelse för en grov misshandel? Jag tror inte på att forska fram en optimal tid i fängsligt förvar. Vi vet redan att fängelse inte är en bra miljö för att få kriminella på andra tankar. Men det är ett nödvändigt ont.
Sedan är det givetvis så att vi måste ta en viss hänsyn till uppförande. Ta Leif Axmyr, som sitter av ett livstidsstraff men aldrig får straffet tidsbestämt då han anses för farlig (vilket bland annat märks i hans aggressiva beteende mot medfångarna).
Skälet till att vi utdömer fängelse är, som du tidigare skrev, som ett slags hämnd, en markering från samhället att den som begår ett brott kan få räkna med konsekvenser samt för att skydda samhället från en person under en begränsad tid. Poängen jag har försökt göra i ett antal kommentarer här nu är att vi är dåliga på att återanpassa personer som dömts till fängelse. Vi kallar det kriminalVÅRD, men det handlar om förvaring. Vi kan göra mer.
Nej, varken Kriminalvården eller Frivården kan eller ska bistå med en ny bekantskapskrets. Men om personen har något annat än gamla polare att komma ut till – ex. en väntande praktikplats/jobb, fortsatt kontakt med behandlare/terapeut, whatever – lär färre återfalla. De ser ett alternativ till det liv de levde. I dag släpps många vind för våg – och begår nya brott. Nej, vi ska inte lägga människors liv tillrätta. Men ligger det inte i allas intresse att den som slkäpps ut från fängelset avstår från att begå nya brott?
Jag tycker bara att det är så oerhört märkligt med den typen av nihilism; att bara rycka på axlarna åt strafftidernas längd. Att inte ens ha någon ambition att göra strafflängder som bäst åstadkommer givna målsättningar.
"Sedan är det givetvis så att vi måste ta en viss hänsyn till uppförande."
Det måste vi väl inte alls?
"vi är dåliga på att återanpassa personer som dömts till fängelse."
Vadå "återanpassa"? De var inte anpassade till att börja med. Hur vet vi att vi är dåliga? Vad bör måttstocken vara? Ska vi vara teknokratiska så är det väl att vi med ytterligare resurser till kriminalvården och till trevliga efter-fängelset-liv kan göra mer nytta än om vi exempelvis häller in pengarna i skolan eller vården? Eller mer nytta än om vi helt enkelt låter folk behålla sina pengar och river de murar som gör att det är svårt att anställa? Vet vi att det är så?
"De" var inte anpassade till att börja med? Skön generalisering, skön vi-och-dom-retorik. Jag tror att vi kan avsluta den här diskussionen. Du är över huvud taget inte intresserad av en fungerande kriminalvård, endast straff.
Absolut kan vi avsluta. Du är ju inte intresserad av fungerande någonting-över-huvud-taget, bara av att posera med floskler om att vi "kan göra mer". Och nu lade du till ett krystat avståndstagande. Konkretion noll, värde noll. Du är inte politiker, säger du, men du gör en perfekt imitation.
Som det är nu har vi ofta långa strafftider i brott där stafftiden inte har någon betydelse när det gäller brottsligheten som våldsbrott.Våldsbrott är oftast spontanbrott och ofta familjedramer där gärningsmannen inte är vanekriminell.
Sen har vi de livsstilskrimminella där de gör inbrott efter inbrott och bedrägeri efter bedrägeri och vandalisering efer vanalisering.De får nästan alltid korta straff trots att det just är sådana brottslingar där strafftiderna har effekt.Sitter de inne länge i fängelse kan de inte ställa till med tragedier för andra människor.