Debatten om debatten fortsätter. Vad får sägas och inte sägas i det offentliga samtalet? Såväl Janne Josefsson som Stina Dabrowski – två respekterade journalister – har hävdat att vissa saker inte får uttalas utan tydliga repressalier.
Josefsson gjorde ett reportage om barnfattigdomen och ifrågasatte Rädda Barnens och Majblommans statistik. Han fick mycket kritik för inslaget (men också mycket beröm, vilket verkar ha gått honom förbi). Efter detta har han deltagit i ett flertal debatter och diskuterat vad som får sägas offentligt och inte.
Vilka är det då som vill att vissa ämnen inte diskuteras? Dabrowski kallar dem för en ”konsensuselit”. Det är personer som flyger i taket när ”fel” frågeställningar ställs. Åsa Linderborg och Ali Esbati vill diskvalificera vissa diskussioner för att de förs utifrån ”fel” perspektiv. Jasenko Selimovic’ text i DN Kultur borde enligt detta synsätt aldrig ha publicerats. Vilket debattklimat får vi om detta synsätt skulle segra?
Maria Sveland utpekar å sin sida alla sina meningsmotståndare som ”kvinnohatare”, ”näthatare” och söker koppla dem till Breivik på ett eller annat sätt. Hon Det är klart att ett sådant klimat får konsekvenser – dels retar det upp dem som redan befinner sig på gränsen till vad som är anständigt, dels skrämmer det bort dem som faktiskt har något att tillföra.
Antifeminister har laglig rätt att uttrycka sina åsikter. Men de får vara beredda på att hånas och utsättas för en flod av skit. Somliga blir rent av till hånfulla Facebookgrupper. Det är detta som jag tror att Dabrowski och Josefsson menar med att vissa saker inte får sägas.
Journalister måste våga ställa även jobbiga och kontroversiella frågor. Frågor som inte styrs av den linderborgska eller svelandska världsbilden. Journalister måste våga rota i det som luktar lite illa – allt från invandringens negativa konsekvenser till frågor om tiggeri, kriminalitet och allt som tänkas kan.
En feg och bekväm journalist är en dålig journalist. Och framför allt en tråkig sådan.
Senaste kommentarer