Vi får ofta höra – inte minst från småbarnsföräldrar och feminister – att vårt samhälle är sexualiserat. Implicit i påståendet är att det är något negativt, något vi bör bekämpa. Inte sällan utifrån tesen att sexualiseringen som sådan är skadlig och att ”barn måste få vara barn”.

Först och främst måste vi skilja mellan ett sexistiskt och ett sexualiserat samhälle. I det förstnämnda bedöms och behandlas kvinnor och män utifrån bestämda värderingar om de respektive könen och diskrimineras och kränks. Det är definitivt något vi ska bekämpa.

I ett sexualiserat samhälle har sex och sexualitet en stor plats även i det offentliga rummet. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Men bilden av samhället som heltigenom sexualiserat känns – om vi blickar utanför kvällsblaskornas slaskiga värld – inte helt sanningsenlig. Tvärtom förblir sex tabubelagt och laddat på många håll, även om devisen ”sex säljer”fortfarande gäller och alltid kommer att gälla.

David Camerons tossiga rådgivare i frågor om att ”förhindra sexualisering och kommersialisering av barndomen”, Claire Perry, hävdade nyligen att föräldrar bör genomsöka sina barns mobiltelefoner och datorer i jakt på sexuella text- och chattmeddelanden – och om det inte räcker stänga av Internet helt. Skälet är förstås de ”faror” som lurar i det digitala nätet, inklusive lättklädda popstjärnor som vem som helst kan se på YouTube.

Frågan diskuteras i en artikel i The Guardian. Där hänvisas till studier som visar att problemet med att barn och ungdomar utsätts för sexuellt material är överskattat. I en studie hävdas att endast sju procent av brittiska ungdomar i ålderskategorin 11-16 år har mottagit ett meddelande med sexuellt innehåll (inte nödvändigtvis en bild) och bara fyra procent har sett ett sådant meddelande online. I 12-årsåldern är siffran lägre – under tre procent –  medan den föga förvånande är högre för 16-åringarna.

För radikalfeminister, förstoppade kristna, moralister i alla läger och även upphovsrättsindustrin har porr och sex på nätet – framför allt barnporren – fungerat som argument för att inskränka friheten på Internet. Idén att staten ska ha rätt att blockera sidor med olämpligt innehåll har vunnit terräng och blivit allmänt accepterad – även om motståndsfickor som piratrörelsen finns. Med principen etablerad kan vuxenpornografi framöver komma att bli politikernas måltavla. Bland mycket annat.

Jag är övertygad om att vi bara gör barn en otjänst om vi utmålar naket och sex till något skadligt och farligt, om vi tvingar dem att titta bort från lättklädda videor med Britney Spears eller övervakar deras mobil- och datortrafik. Vi kan fylla dem med skuld och skam genom att peka finger när de av nyfikenhet kommer i kontakt med porr (vilket de flesta kommer att göra förr eller senare). Och varför skulle vi vilja detta?

Att samhället är genomsexualiserat och att detta i sin tur är skadligt för barn och ungdomar har blivit ett axiom. Dels för att de anses ta direkt skada (oklart hur), dels då det skapar press och ångest över att inte passa in eller leva upp till orimliga ideal som de sexualiserade samhället har satt upp.

Tonårstiden är jobbig. Men vi glömmer lätt att tidigare generationer upplevde samma sak, fast under andra förutsättningar. Ungdomar har alltid utsatts för en press från sina föräldrar, staten och samhället i stort. De genom historien mycket fasta könsrollerna lade en enorm börda på såväl pojkar och flickor som män och kvinnor.

Barn och ungdomar i dag möter andra utmaningar i valfrihetens tidevarv. Men de blir knappast lättare att hantera om vuxenvärlden skuldbelägger ungas sexualitet, censurerar och skapar en alternativ verklighet. Barn och unga måste få vara nyfikna och sökande.   

Läs artikeln i The Guardian.