Den 18 nationella kongressen är över. Världen måste nu börja lära sig uttala namnen på två av landets nya ledare: Xi Jinping (习近平, Xí Jìnpíng) och Li Keqiang (李克强, Lǐ Kèqiáng). Dessa två herrar kommer tillsammans med övriga medlemmar i politbyråns ständiga utskott att bestämma över Kinas framtid det kommande decenniet.
I mars nästa år blir ledarskiftet definitivt (åtminstone i teorin) då Xi tar över som president och Li som premiärminister. Hu Jintao väntas fortfarande ha viss makt över militären under en period och för att ytterligare röra till det står den före detta presidenten Jiang Zemin och styr och ställer trots avsaknad av ett officiellt mandat eller ämbete.
I dag höll Xi presskonferens. Precis som det spekulerats i minskar antalet medlemmar i politbyråns ständiga utskott, där den verkliga makten i Kina finns, från nio till sju (se ovanstående bild). Xi presenterade förutom Li även Zhang Dejiang (partiboss i Chongqing), Yu Zhengsheng (Shanghai), Liu Yunshan (chef för propagandadepartementet), Wang Qishan (vice premiärminister med ansvar för bland annat ekonomi och energifrågor) samt Zhang Gaoli (Tianjin). Inget av namnen var någon direkt skräll.
Ekonomiskt ser det fortsatt just ut för Kina. I takt med att USA:s ekonomiska kris förvärrats har användningen av den kinesiska valutan renminbi (RMB, vanligen kallad yuan) sjufaldigats på bara två år. Landet fortsätter att investera i framtidskontinenten Afrika. Den höga tillväxten lär fortsätta, även om den inte når tvåsiffriga tal som tidigare.
Det nya ledarskapet kommer att behöva arbeta hårt mot korruptionen, som partiet öppet erkänt är det stora hotet mot sitt maktinnehav och hela samhället. Det lär dock bli en svår uppgift eftersom partitoppen tillhör de som tjänat allra mest på den.
Förutom korruptionen finns gott om hårda nötter att knäcka. Dit hör social oro (inte sällan till följd av korruption och bristande rättssäkerhet), etniska motsättningar i bland annat Tibet och Xinjiang, miljöförstöring, omställning av ekonomin till att bli mer konsumtionsdriven, utmaningarna med urbaniseringen och slutligen utrikespolitiken. Kina har hamnat i konflikt med Japan om de så kallade Diaoyuöarna och inom militären har oroväckande tongångar hörts. Det blir upp till de nya ledarna att balansera nationell stolthet mot vettlösa angrepp på andra länder.
Reformer var ett populärt begrepp i Hu Jintaos tal. Jag är ganska pessimistisk gällande Kommunistpartiets vilja till verkliga reformer. Partiet kommer även fortsättningsvis att prioritera det oinskränkta maktinnehavet framför nödvändiga politiska reformer.
Ingen borde förvånas över detta. I sina mål skiljer sig partiet inte nämnvärt från hur politiska partier i demokratiska länder agerar. I dessa handlar allt om en väg till återval. Barack Obamas politik de senaste två åren har bara handlat om en enda sak: att göra honom återvalbar. Likadant tänker förstås regeringar i alla andra demokratiska länder. Fördelen ett så mäktigt parti som KKP har är att det kan arbeta långsiktigt och inte behöver sikta in sig på närmsta valprocess några år framåt. Men målet är likafullt att behålla makten.
Wall Street Journal har en illustration (grafik) av hur processen går till när Kommunistpartiet väljer nya ledare.
Tror att siffran på antalet tibetaner som eldat upp sig själva för att dom inte fattar hur bra det är att vara dominerade av den tidigare komunistska nomenklaturan är 81 nu.
Man kan jämföra det obefintliga intresset för detta i media och den poltiska diskussionen med det massiva intresse som den tjeckiske studenten Jan Palach uppnådde genom att elda upp sig själv i protest mot Sovjet eller det fåtal buddist munkar (2 tror jag) som gjorde samma sak på 60 talet i protest mot Vietmankriget vilket visades i tv och press globalt samt ledde till omfattande protester.