Är Sverige på väg att bli den sexuella frihetens hemland? Är vi på väg att ånyo anamma de frihetliga ideal som fanns på 1970-talet och kanske rent av överträffa dem?

På ett sätt stämmer DN:s beskrivning av en sexuell frihetsvåg över Sverige. Vi kan tala om sex och vara alltmer öppna med vad vi njuter av. Homo-, bi- och transpersoners rättigheter uppmärksammas överallt, inte bara på Pride en gång per år. Och det är helt ute att vara homofob.

Det är däremot inte alls ute att vara moralist. Det finns nämligen en parallell verklighet till de frihetsvindar som det ökade intresset för tantrakurser, Fråga Olle-dokumentärer och erotisk litteratur ger sken av. Det är sexköps- och kopplerilagarnas Sverige. Pornografibekämparnas land. Landet som stigmatiserar ungdomars sexualitet och förminskar könsmogna tonåringar till barn, oförmögna att fatta beslut som rör den egna sexualiteten.

Det sistnämnda är en hjärtefråga för Rädda barnen och ECPAT, organisationer som drivit på för att förvandla pedofilens sexualiserade bild av barn till norm i syfte att tabubelägga ungas sexualitet, skapa rädsla för pedofiler i varje buske och få lite censurlagar på köpet.

Vi behöver inte blicka så långt bakåt som till 1970-talet för att inse att Sverige har förändrats vad synen på ungas sexualitet beträffar. Utvecklingen mot ökad stigmatisering, tabubeläggande och moralhysteri tog rejäl fart på 1990-talet när såväl barnpornografi- som sexköpslagar klubbades i riksdagen efter intensiv lobbying från vissa kvinno- och barnrättsgrupper. Rädda barnen visade barnporr för riksdagspolitikerna och knappast någon kunde efteråt opponera sig mot förbud mot all sorts hantering. I dag finns även det av Kristdemokraterna föreslagna tittförbudet på plats.

Vad har då prostitution och barnporr med sexuell frihet att göra? Inte mycket för flertalet. Men lagstiftningen som reglerar vad vuxna människor gör med andra vuxna, det vill säga sexköps- och kopplerilagarna, visar att Sverige ingalunda har en entydig frihetlig linje i sexualfrågor. Och barnpornografilagstiftningen är så problematisk att den förtjänar en egen bloggpost. Lägg därtill utvidgandet av våldtäktsbegreppet, som kan sägas vara ett tecken i tiden när vår sexualitet åter ska politiseras, denna gång enligt feministiska maktteorier.

Sverige har egentligen aldrig varit den sexuella frihetens paradis. Men i en religiös värld är ju allt relativt. Allt handlar fortfarande om att hitta en acceptabel och ”rätt” sexualitet, godkänd av politikerna. Sexualiteten kommer alltid, i alla länder, vara föremål för politiskt tyckande och lagstiftande.

Men medan underklädesreklam är ungefär det mest sensuella en svensk får se i det berömda offentliga rummet, säljs bögporrfilmer och annan pornografi öppet och ogenerat på Amsterdams flygplats Schiphol, det första alla resenärer får se av Nederländerna. Det finns perspektiv på allt.