Det politiska landskapet i Sverige har förändrats dramatiskt på bara tio år. 2002 gjorde Moderaterna ett katastrofval och Socialdemokraterna nosade på 40 procent. Göran Perssons regering satt kvar och statsministern var mer populär än någonsin. Chansen att få se en borgerlig regering inom överskådlig tid föreföll minimala.

Men bara fyra år senare gjorde Socialdemokraterna ett katastrofval, ett Moderaterna under förnyelsens flagg ett succéval och en borgerlig fyrklöver kom till makten. Det fälldes glädjetårar bland borgerliga sympatisörer när Persson avgick på valnatten.

Jag har kritiserat regeringen Reinfeldt i stort sett dagligen sedan den tillträdde. Känns det som. Men det Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater trots allt ska ha cred för, är att den stöpte om det svenska politiska landskapet. Socialdemokraterna är inte längre det självklara statsbärande partiet. Det är den rödgröna sidan som får frågor om regeringsduglighet och splittring, vilket är lite unikt. Skattesänkningar som 2002 utmålades som dödsstöten för välfärdsstaten har accepterats av alla partier utom Vänsterpartiet.

När det gäller konkret politik har mindre hänt. Apoteksmonopolet är borta och jobbskatteavdraget har underlättat för många att få ekonomin att gå ihop. Men Alliansen har stått lika svarslös som någonsin Socialdemokraterna inför ungdomsarbetslösheten och utanförskapet för utlandsfödda på arbetsmarknaden. Vad omsvängningen i skolpolitiken kommer att resultera i vet vi inte heller. Än så länge fortsätter Jan Björklund att hävda att alla negativa signaler är effekter av tidigare regeringars skolpolitik.

Inför tre av de stora knäckfrågorna – arbetslösheten bland unga, utanförskapet bland invandrare och den negativa utvecklingen i skolan – står alltså Reinfeldt tämligen handfallen. Och regeringen är helt opålitlig i grundläggande rättighetsfrågor som rör integritet och privatliv.

Problemet för Alliansen nu är att den är sönderregerad och helt idélös. Sådant brukar straffa sig. Alliansen vann valet 2006 mycket tack vare att den var en frisk fläkt samtidigt som den gamla regeringen kändes trött. Med nya partiledare på vänsterkanten har den borgerliga regeringen allt att frukta inför nästa val. Och den verkar inse det.

Regeringar ska bytas ut med jämna mellanrum och Reinfeldts ministär har tillräckligt många snedtramp bakom sig för att förtjäna kicken 2014. Liberala väljare har absolut ingenting att hämta hos något av de borgerliga partierna. Problemet är förstås att den rödgröna sidan inte heller har något att erbjuda oss. En röst 2014 kan således bara hamna på ett parti utanför riksdagen. För en liberal som tar idéer på allvar är Alliansen inte good enough.