I ett samarbete mellan främst Lunds och Linköpings universitet har det gjorts en enkätstudie som bland mycket annat rör allmänhetens attityder till sexhandel. Forskningsprojektet resulterade i åtta delrapporter som kan laddas ned här. Eftersom ett syfte med sexköpslagen är att den ska vara normbildande och påverka allmänhetens syn på prostitution i negativ riktning, är det intressant att se hur attityderna ser ut.

Studien innehåller inget scoop, men avslöjar människors fördomar som en förklaring till den negativa inställningen till sexhandel och den positiva till ett förbud. På så vis är den lite upplysande. Så här tänker människor om prostitution. Mest slående är skillnaden i attityd mellan män och kvinnor.

Resultaten visar bland annat att stödet för sexköpslagen är större bland infödda svenskar än utlandsfödda, att högskoleutbildade är mer positiva till lagen än lågutbildade samt att fler kvinnor än män (oavsett härkomst) är för förbudet att köpa sex men att skillnaderna i olika åldersgrupper är liten. 82 procent av de tillfrågade hävdar att försäljningen av sex både uppstår ur och orsakar sociala och ekonomiska problem och 6 av 10 anser att det är skadligt att sälja sex.

Studien visar också att trots att två tredjedelar av alla tillfrågade (65,2 procent) stöder lagen tror bara 13 respektive 20 procent att antalet sexsäljare respektive sexköpare har minskat. Hela 76 procent tror att den osynliga prostitutionen har ökat och en lika stor andel svarar att de tror att sexköpen utomlands har ökat. Underförstått: sexhandeln har dels gått under jorden, dels flyttat utomlands till följd av lagen.

Dessa svar kan tyckas motstridiga. Många stöder lagen men tror uppenbarligen inte att den har minskat prostitutionen utan att den tvärtom har osynliggjort sexhandeln, tvingat den under jorden. De tror heller inte att de som köper och säljer sex har blivit färre. Men lagen, den ska vara kvar.

Detta paradoxala ställningstagande speglar även hur lagens mer namnkunniga försvarare resonerar i debatter. Konsekvenserna av lagen är sällan särskilt intressanta – även om tafatta försök att peka på hur sexköpslagen minskar människohandel görs. I stället är det signaleffekten som åberopas. Samhället ska visa att det ”inte är OK” att köpa sex. Det handlar om ett slags ställningstagande, ett statement. Svårare än behöver det inte vara när lagar skrivs.

Som om inte förbudet mot sex var illa nog tycker var tredje i undersökningen att även köp och försäljning av sex utan fysisk beröring (telefonsex, webcamsex, striptease) borde vara förbjudet. Det är alls ingen omöjlighet att vi i framtiden får ett sådant förbud. Om den radikalfeministiska synen segrar kommer allt kommersiellt sex att drabbas. (Däremot är de svarande oklar över straffsatserna. Att det är förbjudet att köpa sex tycks viktigare än att det ger ett hårt straff.)

Frågan som rör erfarenhet av sexköp är intressant: ”Har du hänt att du med pengar eller annan ersättning betalat för att vara sexuellt tillsammans med någon?” Föga förvånande svarar nästan alla kvinnor nej medan 10 procent av männen svarar ja. Men detta har vi berört förut: vad är egentligen att köpa sex ”med pengar eller annan ersättning”?

I studien I sexualitetens gränstrakter (2008) intervjuas ungdomar i Göteborg som säljer och byter sexuella tjänster. Där framkommer de gråzoner som detta ämne rymmer. Att erbjuda sängplats mot sex lite då och då, är det sexhandel? En middag? Lite alkohol på fredagskvällen? En mobiltelefon?

De som svarat i den nya studien tänker sannolikt främst på kontant betalning, vilket är något mycket konkret och lätt att visualisera. Men när det gäller sex mot ersättning finns många gråzoner som vi alla vandrar ut och in i, mer eller mindre frekvent. Inte minst på krogen men faktiskt även i våra fasta relationer.

Läs även: Gretas svammel