Alliansen har suttit fem år vid maktens grytor och krubbat. Det är därför inte att förvånas över att den börjar bli mätt.

Centerpartiet har bytt partiledare. Annie Lööf kommer in i ett vältajmat skede när det är långt kvar till nästa val. Hon har gott om tid att sätta sin agenda och bli känd bland väljarna. Förhoppningsvis kommer Centerpartiet att få något slags nytändning. Göran Hägglund hänger löst i Kristdemokraterna. Kommer han att göra som Lars Ohly och backa från omval till slut…?

Jan Björklund sitter trygg som ledare för placeboliberalerna och Fredrik Reinfeldt är helt ohotad som ledare för riksdagens andra största parti. Förnyelse fortsätter att vara ledordet. I oktober ska Nya Moderaterna minsann bli ännu nyare. Då kommer partiet att klubba ett idéprogram helt utan idéer (mer om det i en senare bloggpost). Att inte tycka någonting konkret, att sakna en ideologisk ryggrad, att ständigt förnyas och omdefiniera sig själv är tydligen det nya svarta hos Reinfeldts moderater. Det maskeras som ett försök att ”lösa problem i människors vardag”, men Moderaternas politik handlar nog ännu mindre om människors vardag i dag än tidigare.

Men vad vill alliansregeringen med makten? ”Ordning och reda i de offentliga finanserna” har blivit ett innehållslöst mål som lägger hinder i vägen för allt som kan tänkas kosta pengar. Och när Alliansen väl vågar satsa, ja då skickar den fem värdelösa miljarder till en redan välmående krogbransch. Fullkomligt obegripligt.

Frågan är vad den som lägger sin röst på något av allianspartierna i nästa val egentligen förväntar sig mer än ”ordning och reda i de offentliga finanserna”? Kan en enda av Alliansens väljare beskriva vad Reinfeldts regering egentligen vill politiskt? Det kan ju inte vara något som har med frihet att göra. Ty det är så att även om ideologin har avskaffats betyder det inte att politiken i sig har abdikerat. Alliansen stiftar övervakningslagar och jobbar hårt för ett allt mer moralistiskt samhälle. Inget av detta aviserades förstås i valrörelsen och det får heller inte någon större uppmärksamhet, men det är så den politiska färdriktningen ser ut.

Maktskiften hör till demokratins sundaste inslag. 2014 har regeringen Reinfeldt suttit i åtta år. Redan efter fyra år märktes en trötthet och initiativlöshet. Med den fullständiga avideologisering av politiken som Reinfeldt nu bidrar med, kan vi nog räkna med ytterligare några års ökenvandring där finansministern lovar att hålla i slantarna och Reinfeldt att vara ansvarsfull som få. Svensk inrikespolitik har gått från tråkig till stendöd och risken finns att stora delar av valmanskåren hinner dö av tristess innan det blir val igen.