Centerpartiet står inför ett ledarskifte. I motsats till Socialdemokraternas hemliga påveval har Centern en helt öppen process där tre kandidater öppet kampanjar för att ragga sympatisörer. Precis som det borde gå till i alla partier.

Snabbast ur startgroparna har IT-minister Anna-Karin Hatt varit. På dagens DN Debatt skriver hon mer om sina visioner för Centerpartiet. Vi inväntar motkandidaternas drag. Mycket av det Hatt skriver är självklarheter: hela Sverige ska leva, partiet måste stå upp för den enskilde gentemot överheter, det ska löna sig att jobba och driva företag, hon vill se en miljöpolitik byggd på ekonomiska styrmedel, en skola som inte fokuserar på katederdisciplin men där betygen är viktiga och säger yes-box-all right till arbetskraftsinvandring.

Och så kommer vi till jämställdhetspolitiken, det område där Centerpartiet ännu inte gått lika långt åt vänster som Folkpartiet. Det är svårt att säga så mycket ännu, men Hatt vill se ”en stark socialliberal jämställdhetspolitik […] en familjepolitik och en föräldraförsäkring som skapar jämställdhet istället för att cementera ojämställdhet”. Det låter en aning oroväckande med en familjepolitik som skapar jämställdhet. Hur stor makt över vårt familjeliv vill hon ge staten?

Annie Johansson har hittills haft störst stöd. Men det är några månader kvar och hon behöver likt Hatt profilera sig och synas och höras i hela landet. Hennes paroll tycks bli ”frihet, trygghet och hållbarhet”. Anders W Jonsson är outsidern, även om vissa bedömare spår att han skulle kunna bli ett slags kompromisskandidat.

Centern har en svajig balansgång att gå. Partiet har under Maud Olofssons ledning profilerat sig som ett utpräglat borgerligt parti – no more sossestödparti. Samtidigt har partiet krympt sedan valet 2006 och det synes oklart vilken Centerns sakpolitiska profil är i dag. Där kommer nästa partiledare, oavsett vem det blir, att ha en stor utmaning framför sig. Att attrahera både traditionella landsbygdsväljare och liberala storstadsbor är i sanning ingen enkel uppgift.

Min förhoppning är att näste centerledare vågar profilera partiet som en frihetlig borgerlig kraft, ett parti som vågar sätta ned foten när kollegorna i M, KD och FP går för långt. Sannolikt har Annie Johansson störst chans att göra detta. Med Hanna Wagenius vid CUF-rodret och Annie Johansson som partiledare finns förhoppningen att vi kan få se ett modigt Centerparti framöver.

Å andra sidan vet vi hur den politiska makten korrumperar och får tidigare så liberala politiker att förtvina ideologiskt. Det finns därför skäl att vara återhållsam i sina förväntningar på näste centerledare. Vem det än blir.

Se även:
Per Ankersjö, Peace Love and Capitalism, Hanna Wagenius,