På dagen tio år efter Göteborgskravallerna följde Uppdrag Granskning upp den dokumentär som sändes några år efter kravallerna och fokuserade på polisens insatser. Det står helt klart att många misstag begicks från polisens sida. Oskyldiga fredliga demonstranter drabbades, svartklädda ligister som krossade Avenyn gick fria. Och även om det går att förstå enskilda polisers rädsla och frustration är det inte acceptabelt att skjuta in i folksamlingar. Enbart tur gjorde att ingen sköts ihjäl den där junidagen 2001. Förhoppningsvis har vissa lärdomar dragits internt av det inträffade, även om polisen vägrar erkänna misstag utåt.

Med det sagt finns inget som helst försvar för att vare sig (som fåtalet) använda eller (som desto fler) försvara och bagatellisera våld som politisk metod. Här har många inom vänstern uppenbara problem. Den folkkäre vänsterextremisten Mikael Wiehe tonade efteråt ned vandaliseringen med att fråga sig ”vad är ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?”. Wiehes poäng var att folk hade rätt att reagera med ilska mot samhällsutvecklingen. Även vänsterpartister brukar vara pigga på att alltid anklaga polisen för provokationer när det blir bråk och skadegörelse i anslutning till vänsterdemonstrationer. Det är aldrig demonstranternas fel eller ansvar.

Åter igen märks skillnad mellan höger och vänster i politiken, om den klumpiga indelningen tillåts för ett ögonblick (som liberal ogillar jag att klumpas ihop med konservativa bara för att båda klassas som ”höger” i Sverige och jag antar att kommunister respektive socialdemokrater känner ungefär likadant). Samtidigt som många på vänsterkanten är väldigt pigga på att själva demonstrera anser de inte att denna rätt gäller alla på lika villkor. Sålunda ser vi ständigt sverige- och nationaldemokratiska partimöten störas av folk med hjärtat till vänster. Liberaler och konservativa finner inget nöje i att sabotera andras rätt att yttra sig. Vi är helt enkelt för väluppfostrade för det. När Walk for Capitalism hölls i Stockholm några gånger i början av 2000-talet fick vi ständigt räkna med att enskilda vänsterligister letade sig in i tåget med ironiska skyltar och/eller med våld ville störa demonstrationen. Ursäkten var att de blev så upprörda av våra budskap att globalisering, frihandel och kapitalism gjort världen till en bättre plats.

Det är märkligt att personer som inte respekterar dessa fundamentala demokratiska spelregler samtidigt är de som mest högljutt skriker efter mer demokrati i samhället – ett slags demokrati jag betackar mig för.