I gårdagens Veckans brott i SVT berättades bland annat om ett grovt kopplerifall (snarast att jämföra med människohandel) där en kvinna (svenska) berättade om hur hennes före detta pojkvän (svensk) tvingat henne att sälja sex till andra män. Detta fall fick fungera som ett typexempel på hur det går till i sexhandelsbranschen. Medverkade gjorde också Ewa Carlenfors, polisens sektionschef mot människohandel. Hon fick möjlighet att amatörpsykologisera sexköparens motiv till att köpa sex. Självfallet blev slutsatsen att det handlade om makt och viljan att ”äga en annan människa för en stund”. Carlenfors konstaterade också att de sexköpande männen är ”lite jagsvaga”. Se där en polis egna privata spekulationer på bästa sändningstid.

Det är många som har åsikter och hypoteser om varför vissa väljer att sälja eller köpa sex. Allehanda teorier kastas upp på bordet. Sexsäljaren har utsatts för övergrepp i barndomen – köparen har en skev kvinnosyn och ett maktbehov. Säljaren har inga andra alternativ – köparen har svårt att få sex på annat sätt. Poliser färgas naturligtvis av sitt arbete, de möter bara avigsidorna av allting. Även av sexhandeln. De sexsäljare som inte är offer för människohandel (det vill säga den övervägande majoriteten), de vars kunder inte åker fast för sexköp i någon större polisiär motoffensiv mot snusket, kommer polisen aldrig i kontakt med.

Ewa Carlenfors utmålar sexsäljarna som offer. Gudrun Schyman vill att lagstiftaren ska erkänna dem som brottsoffer. Ingen av dem bryr sig om att göra en distinktion mellan människohandel och frivilligt sexarbete. De låter sitt eget äckel, parat med förvirrade feministiska maktteorier, komma i vägen. Bloggaren, författaren och sexsäljaren ”Greta Garbo” bemöter galenskapen på Brännpunkt och berättar om sin vägran att bli betraktad som ett offer.

”I ett land som vill framstå som jämlikt och demokratiskt är det en skymf att inte låta vuxna, sansade, många gånger välutbildade medborgare, själva få bestämma över hur de vill förhålla sig till och utöva sitt sexualliv. Det är också en skymf för de verkliga offren att göra frivilliga sexsäljare till offer. Lägg krutet där det behövs och tvinga inte mig att bli offer mot min vilja.”

Det är just detta det handlar om: rätten till sin egen kropp och sina egna beslut. Att respektera människors livsval även om man tycker att de inte skulle passa ens eget liv. Hon frågar sig också vad som är hönan och ägget. Mådde vissa sexsäljare dåligt redan innan de började sälja sex eller är det själva sexhandeln som fått dem att må dåligt? I den svenska debatten tas för givet att sexhandel automatiskt medför skador. När det dyker upp sexsäljare som hävdar att de trivs med sitt arbete och att de gör det på egna villkor, slår därför dövörat till. ”De finns inte. De ljuger för sig själva.” En orsak till detta synsätt är att många fortfarande lever med schablonbilden av sexsäljaren som nödställd och utan riktig kontroll över sin situation. Offerperspektivet är dock i grunden ett hånfullt sätt att betrakta andra människor på.

Sällan handlar diskussionen i Sverige om det uppenbara: säljaren vill ha pengar, köparen till ha sex. Att tro att man kan reglera människors sexlust med en morallag är oerhört naivt. Men det hindrar förstås inte moralisterna från att fortsätta försöka.