Den 8 mars infaller den så kallade internationella kvinnodagen. Inför denna dag fylls tidningarna av kvinnoporträtt och skildringar av kvinnokamp av olika slag. Personligen är så jag oerhört trött på genusvetenskap, feministiska maktanalyser och den ensidiga synen på jämställdhet att jag nästan kräks så fort de kommer på tal. I Sverige är det emellertid nästan omöjligt att undkomma denna orkan. Därför är årliga resor till exempelvis Asien att rekommendera för att få lite andrum.

Efter ”män är djur”-utspelet från dåvarande ROKS-ordföranden Ireen von Wachenfeldt drabbades den mest extrema formen av vänsterfeminism i Sverige av en backlash. De uteblivna framgångarna för Gudrun Schymans feminister stärker bilden av att det saknas ett brett folkligt stöd för de allra mest stolliga vänsterfeministiska idéerna. Men idéerna om samhället som ett patriarkat, om kvinnor som systematiskt underordnade och om behovet av att med politikens hjälp rätta till dessa upplevda orättvisor lever och frodas bland politikerfrälset. De finns därmed representerade där besluten fattas i vårt land.

Med alliansregeringen har utvecklingen bromsats upp något jämfört med vad vi hade fått se under en rödgrön regering besatt av tokfeminister av borgströmskt snitt. Men Alliansen har likafullt köpt den vänsterfeministiska verklighetsbeskrivningen om samhället som ett patriarkat som systematiskt underordnar kvinnor. Vilket är oroväckande. Inom flera av de borgerliga kvinnoförbunden, i synnerhet det folkpartistiska, förs en utpräglat statsfeministisk argumentation. Det är politiken som ska diktera villkoren för våra liv i syfte att nå det högre målet om fullständig jämlikhet mellan könen. De enda protesterna kommer egentligen från konservativa röster.

När internationella kvinnodagen närmar sig ser vi kompletta idioter som Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad kliva fram och väcka liv i frågan om en ”mansskatt”. Det är märkligt att se hur en man kan kissa på sig själv på detta sätt. Med sin fåniga krönika statuerar Bergdahl att jämställdhet är lika med kvinnomakt. Han accepterar att män som grupp skuldbeläggs (”vi män” våldtar och misshandlar). Han gör sig till en nyttig idiot för den värsta sortens extremfeminister och bidrar till att skapa en helt onödig konflikt mellan könen, precis den ”könskamp” som extremisterna vill ha för att driva igenom sina förslag.

Det är alltid fel att generalisera och klumpa ihop grupper. När det gäller etniska grupper är det rent av olagligt i Sverige att säga något som kan tolkas som starkt nedsättande. Men när det gäller män är det helt OK att häva ur sig vad som helst. Begreppet ”mäns våld mot kvinnor”, som används i alla medier, är ett exempel på hur alla män görs ansvariga för vad vissa män företar sig. När Sveriges Radio för en tid sedan hade ett inslag om den oro som vissa kvinnor känner när de är ute sent i dåligt belysta områden, ställdes även frågor till ett par unga män. ”Vad gör du om du går bakom en kvinna i en park? Försöker du gå om henne?” Jo, försäkrade männen. Det brukar de göra för att inte kvinnorna ska känna oro för att vara förföljda.

Dessa tankar visar hur långt det har gått. Kvinnor går omkring och är rädda för att bli våldtagna (trots att de allra flesta våldtäkter sker inomhus och begås av någon närstående), män är oroliga för att bli sedda som misstänkta våldtäktsmän. Den onödiga konflikten tycks redan finnas där i mångas sätt att tänka. Extremisterna jublar.