Det som nu sker i svensk inrikespolitik är helt unikt. Vi har en borgerlig allians som har vunnit två val i följd och ett socialdemokratiskt parti som har gjort två riktiga katastrofval. Som om inte detta vore nog för att stuka självförtroendet för landets under decennier enda statsbärande parti har jakten efter en ny partiordförande, den andra på fyra år, utvecklats till rena fiaskot.
Processen att välja en ny partiordförande för Socialdemokraterna har alltid varit speciell. Ingen får säga ja utåt utan måste säga nej eller nja. Endast valberedningen får veta personens verkliga inställning. Detta slutna förfarande ska undvika öppna stridigheter och ena partiet, är det tänkt. Följden blir emellertid att endast en liten klick får delta aktivt i processen att få fram en efterträdare. Det är inte konstigt att det muttras i leden och framkommer krav på mer öppenhet. Även gamla rävar som Stig Malm tar bladet från munnen.
I takt med att de svenska Socialdemokraterna, som sista parti i det tidigare så S-dominerade Europa, har blivit ett parti bland andra har även attraktionskraften att bli partiledare minskat. Ilija Batljan går till näringslivet. Thomas Bodström struntar i sitt riksdagsuppdrag och stannar i USA och skriver deckare i stället. Ulrica Messing gifter sig rikt och försvinner från politiken. Pär Nuder, impopulär kronprins under Göran Persson, går till näringslivet. Kvar blir andrahandssorteringen, politiker som lär få svårt att ena partiet och ännu svårare att leverera valsegrar.
Man måste ha respekt för den traditionella valprocessen i partiet, tycker en av de påstådda partiledarkandidaterna Thomas Östros. Frågan är om partiet någonsin har åtnjutit mindre respekt och förtroende än just nu. Det tidigare så stolta partiet har närmast rasat samman när det inte kan ta sina väljare för givna längre. Plötsligt finns skäl att ställa sig frågan vad det egentligen var som gjorde Socialdemokraterna så skickliga och svårslagna i alla år.
Det är alltid underhållande när den till synes oövervinnerlige inte vinner längre. Efter valsegern 2002 såg vi ett starkt, kaxigt och till synes oslagbart socialdemokratiskt parti lett av en populär statsminister. Partiet nosade på 40 procent. Knappt tio år senare är partiet slaget i spillror efter två valförluster och två partiledarbyten på fyra år, skvalpar kring 29 procent i väljaropinionen och har uppenbara svårigheter att finna sig tillrätta i sin roll som oppositionsparti. Lägg därtill en historiskt stark borgerlighet (även om dess politik lämnar mycket i övrigt att önska). Det är historiska tider.
Senaste kommentarer