Det har sagts att det pågår en hemmafrutrend bland det uppväxande släktet, 80- och 90-talisterna, kanske inspirerat av vissa amerikanska TV-serier. Trenden omfattar emellertid endast de välbärgade grupperna och inte de vi skulle kalla ”vanligt folk”. Frågan är således hur intressant denna påstådda trend är.
Som stolt statsfeminist har Lisa Bjurwald givetvis synpunkter på hur kvinnor ska vara och vad de ska tycka. De måste ju leva upp till den jämställdhetsmanual som alla i Sverige förväntas följa. Manualen gäller både män och kvinnor, men om kvinnor bryter mot den betraktas de som jämställdhetsförrädare. Hur har de mage att gå emot sina egna…?
Poängen är att Bjurwald reagerar mot hemmafruidealet därför att det går på tvärs mot den vänsterfeministiska versionen av ett jämställt samhälle. De som inte lever enligt det vänsterfeministiska jämlikhetsidealet utan, av vilka skäl det än är, bryter sig ur den tvångströjan får vara beredda på att möta kritik från Bjurwald och hennes likar. Det gäller allt från samlevnadsform, till sexuella kontakter och barnuppfostran. Folk väljer helt enkelt ”fel” i sina liv och försvårar därigenom förverkligandet av de uppsatta politiska jämställdhetsmålen. Som vore vi brickor i ett slags feministiskt brädspel.
Den norska författaren Hanne Nabintu Herland sade i TV4:s Kvällsöppet: ”68-feminismen har bidragit till att skapa en kampmiljö i parförhållandet som gör att många skandinaviska män föredrar att välja en kvinna från ett annat land som inte har påverkats fullt så mycket av den mansfientlighet som präglat våra länder.” Herland hävdar att norska och svenska kvinnor har en hel del att lära av utländska, inte minst asiatiska, kvinnor när det gäller att ta hand om sina män och att det finns en tendens att se dessa kvinnor som offer.
Det är rimlig invändning. Det är svårt att föra denna diskussion utan att bli generaliserande i någon mån. Men visst finns det skillnader mellan nordiska och asiatiska kvinnor. Det handlar om perspektiv på manligt och kvinnligt, det handlar om familjesyn. Förmodligen sådana perspektiv som Lisa Bjurwald inte gillar eftersom de bryter mot jämställdhetsmanualens föreskrifter.
Avslutningsvis bör konstateras att det förefaller allt mer obegripligt hur en vänsterfeminist som Bjurwald, helt utan liberala idéer eller känselspröt, kunde få jobbet som ledarskribent på DN. Att hitta en rimlig person med liberal kompass (vilket var vad DN letade efter av jobbannonsen att döma) torde inte vara så svårt. Bloggosfären innehåller minst ett dussin som säkert hade gjort ett bra jobb på en ledarredaktion som DN:s. Å andra sidan kommer Bjurwald genom sina utfall hjälpa till att generera framtida texter på den här bloggen så helt missnöjd bör jag kanske inte vara…
Senaste kommentarer