SVT-serien Våra vänners liv, som handlar om manlig vänskap och kretsar kring fyra män i Stockholm, har gått under hösten på måndagskvällar. Någon storartad underhållning är det inte, men det har fungerat som hygglig avkoppling när jag kommit hem från kinesiskalektionerna varje måndag kväll. Serien har väckt en del debatt på grund av hur männen porträtteras.

Jens Liljestrand var närmast lyrisk när han såg en ny ”mänskligare manlighet” i serien. Andra är inte lika förtjusta och kallar serien ”grabbig” (tja, den handlar som sagt om fyra män). Fast just grabbig är den inte jämfört med vad vi är vana att se på film och TV. Själv tycker jag att det snarare är på gränsen till lite för gulligt och rart. De fyra vännerna lagar och äter middag varje fredag tillsammans, de kramas och finns alltid där för varandra. De överraskar och hjälper varandra hela tiden. Det är nästan manlig mjukisfetischism på bästa sändningstid. Inget festande. Ingen otrohet (förutom den stenrika och gifta kvinnans affär med en av huvudpersonerna då). Inga direkta bråk heller. Sympatiskt, visst. Men allt detta gör tillvaron i Våra vänners liv lite väl platt och händelsefattig – även om karaktären Mats (Gustaf Hammarsten) är väldigt komisk i sin hopplöshet och livstristess.

Samtidigt ska sägas att Våra vänners liv är ett välkommet avbrott från både machomannen och den vresige eller socialt helt inkompetente mannen som vi är så vana att se i såväl filmer som serier. Komiskt nog gör Kjell Bergqvist en liten biroll som mäklare i ett avsnitt och är exakt likadan som han alltid är. Som för att agera kontrast till resten av serien.

Maria Sveland ojar sig i DN över kvinnoporträtten i serien. Jag undrade just när denna kritik skulle dyka upp. Det stämmer nämligen att kvinnorna spelar en undanskymd roll. Men så handlar ju serien faktiskt om vänskapen mellan fyra män. Om Maria Sveland vill se framträdande kvinnor är det nog smartare att leta i någon annan serie. Jag undrar om Maria Sveland tittar på Sex and the City och klagar över att kvinnor är så framträdande i den serien?

Sveland anser att de fyra manliga karaktärerna ”känner sig maktlösa eftersom de saknar all slags maktanalys, oförmögna att betrakta sig själva utifrån. Det är därför serien blir så problematisk.” Men tänk om vi män inte vill anlägga en feministisk maktanalys på vår egen existens? Tänk om vi inte håller med om de strukturella förklaringsmodellerna? Många feminister gör misstaget att se sina egna perspektiv som kunskap. Att sprida feminismen blir således att utbilda de ovetande. Det måste vara ett jobbigt liv att leta könsklichéer (och bli så upprörd över dem!) i varje film och TV-serie.

Sveland upprörs av ”trista stereotypa könsroller” därför att de gör att män och kvinnor inte möts utan agerar och reagerar outgrundligt olika. Just olikheterna mellan män och kvinnor är något som fascinerar oss. Det är väldigt tacksamt att göra film av eftersom alla kan känna igen sig i någon situation. Otaliga filmer och serier har därför ägnats detta tema (med den brittiska komediserien Coupling som den kanske roligaste illustrationen av manligt och kvinnligt, skruvat flera snäpp). Jag tror faktiskt att folk föredrar detta framför en feministiskt korrekt version av våra liv. Film och TV ska ju någonstans underhålla också.

För Maria Sveland är män som grupp ett problem eftersom vi dels representerar ojämlikheten och förtrycket, dels blundar för dess existens. Vi blir således dubbelt skyldiga. Jag tröstar mig med att långt ifrån alla kvinnor resonerar som Maria Sveland.