Läsare av denna blogg vet att undertecknad inte har mycket till övers för radikalfeminism och genusbaserade maktteorier. Radikalfeminismen har haft ett stort inflytande på svensk politik under lång tid.

Elitfeminister som Margareta Winberg och Gudrun Schyman har haft alldeles för mycket att säga till om. Rabiatfeminismen har drabbats av en backlash i Sverige, men utan tvekan har Winbergs och Schymans idéer fått genomslag i den konkreta politiska verkligheten och påverkat även personer som inte delar deras grundläggande världsbild. Sexköpslagen är ett konkret exempel, allmän skärpt sexualbrottlagstiftning ett annat. Det var en borgerlig regering, inte en socialdemokratisk, som beställde en utvärdering av sexköpslagen och bakband utredaren på ett sådant sätt att endast ett hurrarop för lagen kunde komma i fråga.

I statistiken över antalet våldtäkter per capita ligger Sverige tvåa i hela världen, besegrat endast av Lesotho. Det finns ingen anledning att tro att det skulle begås betydligt fler våldtäkter i Sverige än i våra grannländer. En trolig förklaring är att anmälningsbenägenheten är större här. Vilket ju kan ses som något positivt. Men själva begreppet våldtäkt har kommit att urholkas i takt med att radikalfeminismen flyttat fram positionerna.

Det som har hänt Julian Assange är således inte särskilt överraskande. Han kallar Sverige för ”feminismens Saudiarabien” och tyvärr har han rätt. Kanske håller även omvärldens bild av Sverige som syndens och den sexuella frihetens näste på att justeras. Bilden av ett inskränkt, feministiskt och politiskt korrekt översittarland är mer passande.

För Julian Assanges del finns dock ännu större orosmoln om han ställs inför svensk domstol. Som Thérèse Juel visar i sin bok Fällda för sexövergrepp (ICA Förlag 2010) kan sexbrottsanklagelser kombinerat med bristfällig rättssäkerhet bli rena katastrofen för den anklagade.