Det är förvisso sant att häktningen av Julian Assange i hans frånvaro inte har något direkt med WikiLeaks verksamhet att göra. Han är anklagad för sexualbrott och saken bör naturligtvis prövas (först och främst måste åklagaren dock fatta beslut om huruvida bevisen alls håller för en rättegång).
Enligt vad som framkommer i Thérèse Juels bok Dömda för sexövergrepp (recenserad i det kommande numret av Nyliberalen) finns det all anledning att vara orolig även om man är oskyldig när sexbrottmål avhandlas i svenska tingsrätter. Det är riktigt skrämmande läsning. I omvärlden ställs frågan om Sverige har en strängare syn på sexualbrott än andra länder. På BBC:s nyhetssida hävdas att ”Sweden has one of the toughest laws on sexual crime in the world – lawyers sometimes joke that men need written permission first.” Diskussionen om ett samlagskontrakt innan påbörjad akt har som bekant diskuterats i bloggosfären.
Sanningen är väl att synen stegvis har förändrats, både i lag men också vad beträffar anmälningsbenägenhet. Detta har två sidor. Dels prövas kanske fall som tidigare inte hade gått till åtal, dels håller våldtäktsbegreppet på att urvattnas. Vilket betyder att gränserna för vad som är sexuellt ofredande/utnyttjande/tvång och en ren våldtäkt suddas ut. Detta är ett problem. Norge (som alltid ska vara värst) har gått ännu längre med brottsrubriceringen ”grov oaktsam våldtäkt” (förslag på att införa en likartad lag i Sverige finns förstås också).
Jag kan därför förstå Assanges motvillighet att låta sig utlämnas till Sverige. På flera plan.
Senaste kommentarer