”Allt mer tyder på att den samlade lyckan i ett samhälle kan ökas genom politiska beslut” skriver några miljöpartistiska riksdagsledamöter i SvD Brännpunkt och befäster därmed bilden av Miljöpartiet som ett utpräglat vänsterparti där politiken ges rollen av inte bara samhällsförbättrare utan även verktyg för att skapa bättre människor (sett i skenet av de moderata planerna för fasciststadsdelen Norra Djurgårdsstaden är det emellertid lite svårt att tala om vänster och höger i dessa frågor…).

Först och främst: att tala om lycka i kollektiva termer är lika fånigt som att tala om hälsa i kollektiva termer. Det finns ingen reell kollektiv lycka. Det går inte att mäta ett folks lycka, i synnerhet inte orsakerna bakom den upplevda lyckan eftersom den är extremt individuell och dessutom situationsbaserad. Lyckoforskning visar exempelvis att den som hittar en peng kort innan han eller hon ska svara på frågan om hur lycklig personen känner sig, kommer att uppleva sig som märkbart lyckligare och därmed skatta lyckan som högre än andra. Trots att livssituationen i sig ingalunda har förändrats av detta plötsliga, om än magra, tillskott i kassan. Att mäta lycka är således vanskligt, även om vi säkert alltid kommer att försöka finna svaren till vad som gör oss lyckliga. Samhället har utvecklats enormt mycket de senaste 50 åren, men i grunden tror jag inte att upplevelsen av vad som är lycka har förändrats särskilt mycket i jämförelse. Möjligen har självförverkligande en mycket större plats i folks medvetande i dag än vad det hade för tidigare generationer.

Att diskutera hur politiken kan främja människors lycka är dock djupt problematiskt. Det riskerar att leda till det som politikers vilja att visa handlingskraft för ”vårt eget bästa” brukar leda till: statliga myndigheter, lagstiftning och därmed politisk kontroll. Vi har redan myndigheter som berättar för oss hur vi ska äta, dricka och bete oss i största allmänhet. Sett ur det generella välfärdssystemets perspektiv blir det förr eller senare en fråga om pengar. Det är då det blir riktigt obehagligt. Vad kostar inte olyckliga människor samhället i form av medicinering, psykologkontakter, sjukskrivningar och arbetsfrånvaro? Diskussionen förs redan med full kraft – och med politiska beslut som följd – när det gäller alkohol, tobak och ohälsosam mat. Vad både rökare, feta människor och olika sorters missbrukare kostar samhället i form av vård är något som diskuteras fortlöpande och åtgärdsförslag saknas sannerligen inte.

Miljöpartiet är tillväxtkritiskt och agiterar mot det materialistiska samhällets påverkan på oss människor. Partiet, som under hela sin livstid har hävdat att ”tillväxtens gräns är nådd”, vill söka påvisa att lycka handlar om annat än en dyr bil, snygg platt-TV eller de ”rätta” kläderna. Den diskussionen kan vi givetvis föra. Men politiker vore inte politiker om de inte ville ”rätta till” dessa upplevda problem med politiska beslut, det vill säga tvång.

Jag förblir fullt övertygad om att vi medborgare klarar av att skapa vår egen lycka utan politikers hjälp.