Det rör på sig i narkotikafrågan. För första gången på mycket länge, kanske någonsin, ser vi ett sakligt debattklimat i en fråga som varit så kontroversiell och infekterad att få har vågat ta i den.

På Newsmill levererar Carl Johan Rehbinder en skarp attack mot den skräckpropaganda som genomsyrat svensk narkotikapolitisk debatt i årtionden. I Studio Ett i Sveriges Radio krossar Magnus Linton (författare till bland annat Cocaina) folkhälsominister Maria Larsson (KD) i diskussionen om legalisering av cannabis. Linton var även inbjuden till SVT:s Agenda härom kvällen och var tydlig i sitt ställningstagande även där.

Jag känner ett spirande hopp. Inte för att jag tror att Sverige kommer att avkriminalisera eller legalisera någon narkotikaklassad drog de kommande åren utan för att debatten möjliggör en sådan utveckling i framtiden. Oavsett hur väljarna i Kalifornien röstar har frågan fått en annan dignitet nu. Debatten kommer att fortsätta. Ju fler som vågar ansluta och säga det uppenbara – att nolltoleranspolitiken har misslyckats och att Sverige bör välja en skadereduceringslinje – desto snabbare kan politiken förändras i grunden.

Författare, journalister, forskare, politiker och initierade debattörer tillåts debattera frågan, sakligt och fint, i svensk TV och radio (och på nätet är aktivismen stor). Detta var inte möjligt på samma sätt för bara fem sex år sedan. Få vågade ta debatten när media bjöd in. Dels för att den ansågs för kontroversiell, särskilt för förtroendevalda politiker som tog skydd så fort ordet ”knark” nämndes, dels för att debatterna ofta var osakliga och fula. Det kunde egentligen bara gå illa, särskilt om programmet inte var direktsänt utan klipptes ihop i efterhand.

Men att debatten tillåts är väl ingen garanti för framgång? Visserligen inte. Men med personer som Maria Larsson, Johan Pehrson och Beatrice Ask i andra ringhörnan är det en ganska lätt match. Det som överraskar lite är att dessa tre personer alla tycks vara så otroligt dåligt pålästa. Det är som om de använder sig av material från ANT-undervisningen på högstadiet. Maria Larssons främsta argument mot en legalisering av cannabis är fortfarande att drogen lagras i kroppen längre än alkohol. Det är nästan lite tragikomiskt att se.

Hela den svenska narkotikapolitiken bygger på den så kallade gateway-hypotesen, det vill säga idén om att lättare droger fungerar som inkörsport till tyngre droger. Detta upprepas som ett mantra tills det blir sant i folks medvetande. Ur detta perspektiv anses det logiskt att ha en lika stenhård policy mot cannabis som mot metamfetamin. Det hypotesen inte tar hänsyn till är att en kriminalisering skapar en illegal marknad där den som säljer cannabis ofta också har tillgång till annan narkotika. Märk väl att idén om ”inkörsporten” är en hypotes, inte en sanning.

Sedan 1960-talet har Sverige använt sig av informationsansatsen i det preventiva arbetet. Tanken har varit att om bara information om narkotikans skadeverkningar finns tillgänglig, kommer ungdomar att avstå från att testa. Skräckexempel har varit ett vida använt knep för att helt enkelt skrämma till avhållsamhet – det fungerar ungefär lika dåligt på drogområdet som det gör beträffande sex. Utvärderingar och empirisk forskning har visat att effekterna av drogundervisningen är riktigt usla. Metaanalyser av effektforskningen på området har visat att den genomsnittliga effekten av drogundervisningen nått upp till 0,15 – en tumregel är att 0,20 betraktas som en liten effekt.

Svensk narkotikapolitik bygger inte på empirisk forskning om hur man bäst motverkar missbruk. Den bygger inte på en princip om att minska lidandet för människor som missbrukar. Den bygger kort och gott på dogmatism och känslor. Det är en politik som för länge sedan har nått vägs ände och som i dag enbart handlar om politisk prestige och att stå stilla med foten i kärret. Politiker som Maria Larsson uppvisar en fullkomlig oförmåga att ta in nya perspektiv och infallsvinklar. Genom att inte förhålla sig till verkligheten, genom att endast använda sig av gamla uttjänta argument, blir nolltoleranslinjens beskrivningar inte relevanta för människor. Detta kommer på sikt att bli den svenska narkotikapolitikens fall.