Från att ha funderat över sexköpares motiv till att betala för ”något man kan få gratis” tar Hanne Kjöller steget att föreslå feministiska flickskolor. Hon vill se en ”modern, feministisk variant” av flickskolefenomenet. En skola där flickor har ”rätt till sin egen utveckling” – således där de slipper störas av studietrötta och jobbiga pojkar i klassen.

Jag ser Kjöllers inlägg snarare som en medveten provokation än ett seriöst förslag. Hon vill ha reaktioner och det får hon också. Kanske kittlade det rent av till inombords när orden ”feministisk” och ”flickskola” plitades ned. Men visst är det intressant att vi på ledarplats i landets största morgontidning kan få läsa ett dylikt utspel. Det är lätt att föreställa sig vilket feministiskt ramaskri det skulle bli om någon föreslog att killar borde få gå i egna elitskolor för att inte påverkas negativt av slöa tjejer.

Nu är förhållandet det omvända i svensk skola – flickor har bättre betyg än pojkar och klarar sig bättre även på universitet – och då är det plötsligt inte så konstigt. Eller problematiskt. I landet där allt handlar om jämlikhet och 50/50 ses detta märkligt nog inte som ett jämställdhetsproblem. Politiker ombeds inte ”ta ansvar” för denna utveckling. Att det går bättre för tjejer är ju… bra. Så skev är den svenska jämställdhetsdebatten. Det var länge sedan den verkligen utgick från idén om jämställdhet och inte, som i dag, från ett utpräglat kvinnoperspektiv. Det är lite tröttsamt, faktiskt.