Resultaten i allmänna val är inte alltid logiska. Väljarna går mycket på känsla när de lägger sina röstsedlar i valurnorna. Många bestämmer sig fortfarande på valdagen. Och resultatet i september kan bli ett tydligt tecken på väljarnas korttänkthet.

2006 förlorade Socialdemokraterna valet trots att svensk ekonomi var i bra skick och arbetslösheten relativt låg. Förklaringen till förlusten var sannolikt, åtminstone delvis, Göran Persson. Det fanns en längtan efter något nytt. Persson själv förklarar valförlusten i sin bok Min väg, mina val med en kombination av fastighetsskattefrågan och ren otur. De förväntade positiva jobbsiffrorna kom några månader för sent. Nu, fyra år senare, kan svenska folket välja bort en sittande regering igen. Trots att Sverige klarat sig genom finanskrisen bättre än kanske något annat europeiskt land. Trots att ohälsotalen går ned. Trots att Sverige redan är på väg att hämta sig ekonomiskt från en svacka som inte blev så djup som förutspått.

Så här fungerar politik. Medan politiska beslut sällan ger snabba effekter utan oftare ger resultat på längre sikt, har väljarna ett betydligt snävare tidsperspektiv. När skolminister Jan Björklund säger att det kan ta decennier innan alliansregeringens skolreformer visar önskade resultat, pekar han på politikens komplexitet visavi väljarnas korttänkthet. Ty skoldebatten pågår ständigt. Dagens politiker får skulden för dagens skolproblem, trots att de problem som finns i skolorna i dag inte är följden av den sittande regeringens politik utan av socialdemokratiska regeringars förda skolpolitik för 10-15 år sedan. Ingen vet hur väljarstödet för regeringen hade sett ut om finanskrisen aldrig inträffat. Men det är inte troligt att det hade varit högre. Trots klok ekonomisk politik har regeringen inte kunnat casha in förtroende från väljarna.

Alliansen har gjort mycket dumt. Men den har trots allt sänkt skatterna mer än någon annan svensk regering och ökat egenfinansieringen i fackavgiften. Risken är dock uppenbar att vägen bort från bidragssamhället endast blir en parentes. Ty med Mona Sahlin vid spakarna och Lars Ohly som co-driver kommer Sverige att bli ett historiskt högskattesamhälle med en skattevot som börjar sin klättring mot 50 procent igen. Det kommer att bli allt lönsammare att inte jobba och allt förmånligare att vara arbetslös och sjukskriven. Vi lär se en fortsatt utveckling av den flumskola vänsterpartierna en gång skapade, där en destruktiv jämlikhet prioriteras framför en satsning på kunskap och resultat. Hela samhällsutvecklingen kommer således att gå käpprätt åt h-vete. Jag känner dessutom en oro för att en valanalys för Alliansens del riskerar att landa i slutsatsen att regeringen inte var tillräckligt mycket vänster.

Valet i höst står mellan ett dåligt alternativ och ett uselt. Jag kommer inte att rösta på något av dem. Men jag får ont i magen av tanken på att vår nästa statsminister kan vara en person som jag inte ens skulle vilja se som kommunalråd.