Jag följde inte gårdagens debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin minutiöst. TV:n stod på, som den nästan alltid gör, och jag lyssnade och riktade ibland även ögonen mot TV4-programmet Kvällsöppet där ledarna för Sveriges två största partier drabbade samman. Eller drabbade och drabbade… De stod och tävlade om vem som kunde se snällast ut. Och det känns som att vi har sett och hört den här debatten hur många gånger som helst nu. Det är två helt färglösa politiska ledare som saknar principer, idéer och framför allt är svårartat visionslösa. Den politiska debatten reduceras till ett evinnerligt gnäll om skatte- och bidragsnivåer. Fåniga uttryck som ”stupstock”, ”pensionärsskatt” och ”pigavdrag” flyger genom luften, som för att ytterligare illustrera dagisnivån i svensk inrikespolitik.

Det är lite anmärkningsvärt ändå att Reinfeldt inte öppet ifrågasätter Sahlins utspel om att endast höginkomsttagare som hon själv (som tjänar runt 130 000 kronor i månaden) kommer drabbas av skattehöjningar efter en rödgrön valseger. Högskattestaten fungerar inte så. Sverige har helt enkelt alldeles för få höginkomsttagare för att en höjda marginalskatter för dessa grupper ska ge staten några märkbara inkomstökningar (förutsatt att begreppet höginkomsttagare inte omdefinieras). Nej, Sahlin kommer att behöva höja skatten för metallarbetare, vårdbiträden och lägre tjänstemän för att få ihop till sina utgiftsökningar. Frågan är bara hur ärlig hon vågar vara inför valet.

Mest av allt präglas alltså den politiska debatten av visionslöshet. Vad vill Reinfeldt respektive Sahlin med Sverige? Båda vill fila på redan existerande system, snickra och putsa på högskattestaten. Det är inte visioner.