His story

Mannen är norm i historieskrivningen, varnar bland andra statsfeministen Ebba Witt-Brattström.

Till grund för detta uttalande ligger en granskning av fyra (4!) läroböcker i historia. Vad vet jag, kanske är dessa fyra läroböcker representativa för alla läroböcker. Men det känns lite som att de presterat en halvtaskig B-uppsats… Att räkna antalet omnämnda män och kvinnor i historieböckerna måste vara ett av de mest tafatta försöken att bedriva feministisk kamp på sedan någon upprördes över Herr Gårman-skylten.

Ska även historieskrivningen genuscertifieras nu? Ska vi inte få diskutera historien wie es eigentlich gewesen, som den egentligen var? Världens historia är ju först och främst en manlig historia. Det är så det ser ut, till följd av olika sorters patriarkala och odemokratiska samhällen genom historien är kvinnors framträdande roller begränsade i antal. De finns givetvis, men i en lärobok är det inte möjligt att ta med allt. Att lyfta fram perifera händelser och fenomen bara för att få en jämnare könsbalans är inte seriöst.

Jag var dock själv med om just detta när jag läste historia vid Uppsala universitet. Som från ingenstans kastades det in en bok om kvinnohistoria på 1500-talet. Genusperspektivet kallades av somliga på institutionen för ”och”-perspektivet. Tidsandan påbjöd att kvinnoperspektivet skulle med, oavsett om det passade eller ej (det kan nämnas att Åsa Linderborg var en av lärarna på institutionen då, men det var knappast hennes fel att det såg ut som det gjorde).

Det är sant att historieundervisningen i skolan skulle behöva utvecklas. När jag gick på högstadiet fick vi läsa en hel del om nazismen och andra världskriget. Vilket jag var förtjust över. Men jag minns också att jag tyckte att det var konstigt att det bara stod en halvsida om Sovjetunionen i historieboken och att kommunismens brott aldrig diskuterades. Det verkar inte ha förändrats särskilt mycket. Vår historieskrivning är fortfarande oerhört västcentrerad. Det finns som bekant en värld utanför Europa och USA också. Det går inte att få med hela världen utan att tappa alltför mycket i substans. Men det går åtminstone att göra ett försök att bredda perspektivet lite. Om det sedan är män eller kvinnor som omnämns bör faktiskt avgöras av personernas historiska relevans och inget annat.