Det sägs ofta att vänstermänniskor är olyckligare än högermänniskor. Om vi för enkelhetens skull använder oss av begreppen ”höger” och ”vänster” som en vattendelare i diskussionen, ser vi faktiskt skillnader. Det räcker att titta på verklighetsbeskrivningen. Medan liberaler betonar framstegen i världen – minskad fattigdom, färre militära konflikter, bättre levnadsvillkor och därför längre livslängd – fokuserar socialister på de områden i världen där utvecklingen går åt fel håll. I stället för att se att fattigdomen minskar i världen som helhet, lyfts enstaka exempel på motsatsen fram. Det är delvis därför Johan Norberg och allehanda vänsterskribenter aldrig blir överens.

Kanske kan socialister och kommunister inte erkänna ens för sig själva att det system de så innerligt hatar – kapitalismen – gör världen bättre dag för dag. Att länder som experimenterat med alternativa system har orsakat svält, ekonomisk ruin och enorm misär. Vi har övertydliga exempel både i Centraleuropa och på den koreanska halvön med länder som delats och gått åt varsitt håll. Men budskapet går liksom inte fram. I cykler är Marx och Engels åter på tapeten. Världen tycks aldrig bli immun mot socialistiska samhällsexperiment. Socialismen är den ständiga missnöjesideologin som dyker upp som en giftsvamp ur jorden så fort en kris slår till i världen. Den mest intressanta slutsatsen denna gång är emellertid att flykten till extremvänstern mitt under brinnande finanskris har uteblivit i västvärlden.

Vänstermänniskors negativa verklighetsbeskrivning står i viss kontrast till deras konkreta politiska förslag, som ofta handlar om att streta emot och att inte förändra. Den samlade vänstern – från miljömuppar till bindgalna kommunister – är fantastiskt duktiga på att engagera sig och demonstrera. De sluter upp och protesterar i tid och otid. Men aldrig har de något realistiskt alternativ till det de ogillar. Aldrig finns något rimligt motförslag. De är mot, mot mot – nu, nu, nu – men vad vill de, egentligen? De ska både rädda Saab och krossa kapitalismen, både rädda klimatet och krossa imperialismen. Men hur?

Kanske kan det finnas en enkel förklaring till att många som bekänner sig till den politiska vänstern inte är lika lyckliga som liberaler och konservativa. I den förenklade vänsterförklaringen av världens tillstånd, är den enes bröd alltid den andres död. Allt är ett nollsummespel. Afrikas fattigdom förklaras med västs kolonialism, inte inhemsk korruption, diktatur och oförmåga att regera. Den påstådda globala uppvärmningen skylls helt och hållet på mänsklig aktivitet. Och mest skyldiga är förstås människorna i västvärlden. Se där, nu kan vi förklara resten av världens torka och översvämningar (=fattigdom) med västvärldens koldioxidutsläpp! Alltid finns det någon som kan hållas ansvarig.

Utifrån denna hållning är det naturligt att om du känner lycka till följd av inköpet av en ny bil, en Thailandsresa eller för att du skaffat flick- eller pojkvän, gör du det på någon annans bekostnad. Bilen kommer att släppa ut koldioxid (och behöööver du den egentligen…?). På Thailandsresan kommer du att bidra till flygplanets utsläpp och handla varor till struntpriser av fattiga stackare som saknar rätt till både fritidsgård och försörjningsstöd. Och flick- eller pojkvännen innebär ofrånkomligen att någon annan just blev utan. Visst raljerar jag en aning, men faktum kvarstår: att leva sitt liv för sin egen skull och göra sina egna val är ett liberalt förhållningssätt som socialister har ytterst svårt för.

Lycka är ett komplicerat begrepp. När folk frågar om jag är lycklig svarar jag oftast nej, ty ordet är så stort. Lycka verkar gå att köpa för pengar, åtminstone till en viss gräns. Jag tror att denna Norbergs slutsats är helt korrekt. Men det är ingen linjär lyckoökning som följer inkomstökningen. Vi når en viss gräns när våra basala behov är tillfredsställda och vi kan unna oss både semester och lite vardagslyx. Då är vi nöjda, kanske rent av lyckliga. Miljardären är emellertid inte lyckligare än miljonären.

Avslutningsvis kan tilläggas att det ibland också hävdas att kristkonservativa är allra lyckligast. Men frågan är om det ens ska räknas. Att religiösa människor går omkring i ett lyckorus är ungefär lika överraskande som att en konstant påtänd person ser på sig själv som lycklig just där och då…