En livstidsdömd fånge har friats efter 35 år i fängelse i Florida för en påstådd kidnappning av och våldtäkt på en nioårig pojke. James Bain frigavs tack vare nya DNA-tester. Fallet har drivits av The Innocence Project.

Bain var utpekad av vittnen. Det finns mängder av sådana fall där vittnen med stor säkerhet pekat ut påstådda gärningsmän, även efter personen i fråga friats med hjälp av DNA-bevis. En kvinna pekade ut samma gärningsman som skulle ha våldtagit henne både före och efter att mannen friats. Efteråt erkände hon att det enda hon egentligen var säker på, var att mannen varit svart.

I Florida har en oskyldigt fängslad person rätt till 50 000 dollar för varje år i fängelse. Vilket väl är lite sympatiskt på något sätt. Men miljoner dollar kan aldrig ersätta 35 år i fängelse, särskilt inte i de omänskliga amerikanska institutionerna.

Sådana här exempel är ytterst pinsamma för det amerikanska rättsväsendet. Och det är ett synnerligen starkt argument mot dödsstraffet – förutom det rent mänskliga.

Vittnesmål är alltid problematiska. Extra illa är det förstås när falska erkännanden leder till fällande domar utan ytterligare stödbevisning. Det finns en utbredd okunskap i domstolar, även i svenska, om att ingen skulle kunna erkänna ett grovt brott om de inte är skyldiga till det. I Sverige har Sture Bergwall suttit två decennier på Säter för brott han högst sannolikt aldrig har begått. Ordet skandal är inte tillräckligt. Men upprördheten bland allmänheten uteblir i sådana här fall och riktas i stället alltid mot fall där dömda personer inte får tillräckligt långa straff eller där personer som anses skyldiga frikänns i brist på bevis. Det vittnar om en fullständig oförståelse för rättsstatens viktigaste principer.

Läs också: När oskyldiga erkänner