Valet 2006 var unikt. Det blev en borgerlig valseger under en högkonjunktur. Alliansen fick ett utmärkt tillfälle att inte bara bryta den socialdemokratiska makthegemonin utan också på allvar förändra Sverige. Nu ser det emellertid ut som om det påbörjade förändringsarbetet kan komma att få ett abrupt slut redan 2010.

Inte länge efter Alliansens valseger svängde opinionen till den rödgröna oppositionens fördel. Första striden handlade om a-kassan. De borgerliga ville öka egenfinansieringen i den arbetslöshetsförsäkring som nästan uteslutande betalas av staten. Facksverige, med en rasande Wanja Lundby-Wedin i spetsen, protesterade högljutt. Regeringen fick rekordlåga siffror i opinionen. Som mest visade mätningarna på ett gap mellan blocken på runt 15 procent. Men diskussionen dog ut, kanske i takt med att vanliga löntagare insåg att regeringens jobbskatteavdrag faktiskt gjorde att de gick plus med råge jämfört med Socialdemokraternas högskatte- och bidragspolitik.

När det rödgröna regeringsalternativet började utkristalliseras svängde väljarkåren åter i regeringens favör. Nu tycks det ha börjat svänga tillbaka igen. Oppositionen har en tydlig ledning i SCB:s respekterade mätning. Regeringen har kommit på den strålande idén att börja tjafsa med en miljard sjukskrivna svenskar med nio månader kvar till valet. Det är nödvändigt att börja rota i detta på grund av den förtidspensioneringsiver som drabbade Sverige under Göran Persson då över 140 personer om dagen skickades i förtidspension, många väldigt unga. Nu ska arbetsförmågan bedömas och avgöra hur mycket varje enskild person ska anses kunna arbeta. Men partistrategiskt är det inte så överdrivet klokt.

När människor passiviseras i sjukskrivning eller förtidspension, är det inte konstigt om steget tillbaka till ett arbetsliv (även om det är på deltid) känns väldigt långt. Människor tappar tron på den egna förmågan och känner både stress och oro för framtiden. Sådana känslor är inte nog för att avstyra en i allt väsentligt nödvändig reform, men det är dessa som kommer att dominera i media. Socialdemokraterna kommer att gnugga händerna inför valrörelsen och regeringen riskerar att hamna i en hopplös försvarsposition.

Jag har skrivit tidigare att jag inte skulle gråta en skvätt om Reinfeldt kastades ut av väljarna nästa år. Egentligen förtjänar han inte bättre. Men en valförlust för Alliansen är meningslös ur ett liberalt perspektiv om inte Moderaterna samtidigt gör ett dåligt val. Ett fortsatt starkt moderatparti under Reinfeldts ledning kommer inte att betyda någon ökad opposition mot honom och därmed inte leda till att partiet börjar hitta sina historiska rötter igen. Vi får bara fyra års ideologisk ökenvandring och sannolikt fortsatta positionsförflyttningar vänsterut.

Partisekreterare Schlingmann efterlyser ökad tydlighet från Moderaterna. Jag tycker att partiet har varit föredömligt tydligt. Tydligt med att dess ambition är att bli ett maktparti likt SAP och att all ideologi kan kastas överbord för att nå dit. Det är budskapet Reinfeldt har sänt sedan han tog över som partiledare 2003. Så länge Reinfeldt fortsätter styra partiet, kommer det inte att ändras.

Tanken på Mona Sahlin som statsminister är förstås outhärdlig. Men varken ditt eller mitt liv kommer att förändras särskilt mycket oavsett vem av dem som innehar statsministerposten efter nästa val. I grunden står Sahlin och Reinfeldt för samma politik, en politik som går ut på att människors liv ska regleras och i hög grad styras av staten. Skillnaderna räknas i procentsatser i beskattning och a-kassa.

Oavsett valutgång kommer den liberale väljaren således kunna känna både skadeglädje och viss politisk apati efter valnatten 2010. Det kan vi slå fast redan nu.