I eftermiddags gick en dokumentär om Auschwitz-Birkenau på National Geographic HD (Ur SS-mannens album, engelsk titel Nazi Scrapbooks from Hell). Filmen handlar om Karl Höcker (av de språkbegåvade amerikanerna uttalat som ”hooker”), kommendantens adjutant i lägret. Han skapade ett unikt dokument: ett fotoalbum om livet i Auschwitz-Birkenau.

Runt 200 fotografier togs av SS-fotografer under senvåren och sommaren 1944. På bilderna syns dels deporterade ungerska judar som inväntar selektion och gasning, dels glada SS-män och -kvinnor som umgås och har det trevligt. Meningen med den amerikanska dokumentären som intervjuar amerikanska personer ansvariga för det amerikanska Holocaust Memorial Museum är att tittaren ska tänka ”hur kan monster le och spela dragspel?”. En av de ansvariga för museet påpekade, för att det verkligen skulle bli tydligt för tittaren hur märkligt det kan vara här i världen, att SS-männen inte hade röda ögon och att de faktiskt saknade horn i pannan. De såg rentav trevliga ut! Hur kan man se trevlig ut och samtidigt begå massmord? undrar dokumentären och kastar frågan i ansiktet på tittaren. Den påminner lite om de handskrivna frågor som lågstadiebarn brukar skicka till landets statsminister.

Auschwitz-Birkenau var som en liten stad. Alla som arbetade där levde i Auschwitz. Det fanns en biograf och SS-personal drack givetvis alkohol, åt gott och tog det lugnt i solen under sin ledighet. Att bli förvånad över detta visar på en oerhörd inskränkthet. Jag blir lika förbluffad varje gång någon uttrycker förvåning över att det inte går att se på människor om de är kriminella. Nog för att SS-officerare bar dödskallen i mössan, men i egenskap av människor hade de precis som alla andra fruar och flickvänner, barn de älskade samt intressen de ägnade sin lediga tid åt. Att uttrycka ilska och förvåning över detta mänskliga faktum är att göra sig själv till åtlöje.
I dokumentären avslöjades tydligt den inskränkta amerikanska synen på kriminella som ”monster”, icke-människor som är väsensskilda från oss andra. Det som filmen borde ha lagt fokus på i stället för att tramsa runt med begrepp som ”monster”, är den avhumaniseringsprocess som förövarna verkar ha gått igenom vad gäller synen på fienden (judarna). En person som arbetade i Treblinka har berättat om just detta. Han betraktade aldrig de nakna människor som gick eller halvsprang till gaskamrarna som enskilda individer utan som en massa. Likt en orm slingrade sig denna stora massa fram till gaskamrarna, gick in och försvann. Jag har funderat över om det inte är på detta sätt som många SS-män kan ha sorterat synintrycken från ställen som Treblinka och Auschwitz-Birkenau. Tricket kanske är att aldrig se människan bakom den fiende du förväntas dräpa. Liknande historier har berättats av förövare i folkmordets Rwanda 1994. Synen på brott och straff blev också tydlig på ett sätt som vi inte skulle ha sett om dokumentären vore brittisk eller svensk. Rudolf Höss, den mest (ö)kände av kommendanterna i Auschwitz-Birkenau, hängdes i lägret i en för ändamålet uppbyggd galge. En av de välutbildade herrarna som intervjuades i dokumentären konstaterade att det var den enda platsen i lägret som fyllde honom med glädje. Hur en avrättning kan fylla en människa med glädje lär jag aldrig förstå. Ej heller hur intellektuella människor kan förespråka statens rätt att ha ihjäl sina medborgare.
Dokumentären fick således varningsklockor att ringa och påminde om den amerikanska kriminalpolitiken som också bygger på just den enkla uppdelningen i ”kriminella” och ”laglydiga medborgare”, ”onda” och ”goda”. Svart eller vitt. Vi och dom.
Det är kanske inte så konstigt att den amerikanska utrikespolitiken har sett ut som den gjort med en uppdelning av världen i ”ond” och ”god”, good guys, bad guys. George W Bush var den som tog detta synsätt till sin extrem. Problemet med detta synsätt är det är just bara ett sätt att se på världen, inte att förklara den. Bushs förklaring till 11 septemberattackerna var att ”de hatar vår frihet”. Det förklarar lika lite om bakgrunden till den specifika händelsen som ”de var monster” förklarar Förintelsen och folkmordets mekanismer. SS-styrkan i Auschwitz-Birkenau utgjordes uteslutande av människor.