Jaha, jag får väl ta av mig mössan då (om jag hade haft någon) och be läsarna om ursäkt för att jag var så dum att jag trodde att Fredrick Federley var allvarlig när han efterfrågade en regeringsombildning. Det var ett experiment för att visa att sociala medier visst kan få genomslag i de traditionella medierna (vilket vi redan visste), även om man råkar vara riksdagsman (eller kanske snarare därför).

Så långsökt var förslaget nu inte. Politiker vill alltid ha extra allt till just sitt parti, det ligger liksom i partisystemets natur att vilja gynna sitt parti även när man ingår i en allians. Jag brukar inte utgå från att det folk skriver på sina personliga bloggar är på skoj eller ironiskt (såvida det inte är övertydligt), men ska försöka akta mig i fortsättningen. Med Federley vet man ju aldrig, han har kommit ut som en riktigt skojfrisk typ. Som när han stod i talarstolen och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Det var roligt. Eller när han startade en salladsbar för att göra ett politiskt statement mot kollektivavtalen – för att sedan missköta verksamheten så pass att den gick omkull. Det var ännu roligare. Vilket skämt, liksom.

Även denna gång kan man alltså säga som Hassan: det var bara på skoj alltihop.