Det börjar bli svårt att hålla reda på alla rättsfall av ”fallet Ulf”-karaktär nu. Det finns tre möjligheter: Den första är att det alltid har varit så här, den andra att människor dömts oskyldiga utan att frias förr i tiden. En tredje möjlighet är att fler människor döms oskyldiga för hemska brott i dag än tidigare. Den sistnämnda möjligheten förfärar.

En 50-årig man dömdes av tingsrätten till ett femårigt fängelsestraff för grova sexuell övergrepp på sin egen dotter. Han släpptes i väntan på domen, vilket brukar indikera en friande dom. Men tingsrätten var enig om mannens skuld. Nu tror inte ens åklagaren på flickans berättelse.

Mannen är dömd enbart på flickans berättelse, vilket inte är något konstigt i sig. Det finns gott om fall där människor dömts uteslutande på vittnesmål. Men då måste vittnesmålet/målen vara så pass trovärdiga och övertygande att åtalet håller trots avsaknad av teknisk eller annan stödbevisning. I fallet med Bo Larsson, som blivit känt som ”fallet Ulf”, framkom tack vare Hannes Råstams arbete att polisen och rätten struntat i att kontrollera flickans berättelser med exempelvis hennes närvaro i skolan. Vi har också sett ett liknande fall i Uppsala där polisen undanhållit information som talade till den misstänktes fördel, vilket väcker andra frågor som är minst lika upprörande.

Varje gång en tingsrätt beter sig på det här sättet mår jag illa. Jag stärks också i min uppfattning att nämndemän i hög grad drivs av subjektiva uppfattningar och föreställningar som inte har något med juridik att göra. De saknar nödvändiga kunskaper om att det dels förekommer falska erkännanden och dels att barn faktiskt kan hitta på rövarhistorier av detta slag. Detta bara för att det är mänskligt att tro, att ingen skulle erkänna ett brott de inte har begått och att ett barn aldrig skulle juga om något så avskyvärt som en närståendes sexuella övergrepp. Ändå vet vi att det händer. Tingsrätterna måste lära sig detta. Ett bristfälligt polisarbete ska leda till pisk direkt i en domstol.

Att åklagaren nu går på försvarets linje och ifrågasätter flickans trovärdighet är anmärkningsvärt. Mannens advokat säger att ”det finns en tendens hos domstolarna att förlita sig enbart på målsägandes berättelse, en mycket farlig väg att gå.” Tyvärr är det precis detta som vi har sett i ett flertal uppmärksammade rättsskandaler de senaste åren.

Även om mannen frikänns av hovrätten har en enorm skada skett. Att bli anklagad för detta brott är nästan värre än en mordanklagelse. Den går inte bara att skaka av sig. Frön av tvivel hos grannar och bekanta har redan såtts. Vilket skadestånd kan undanröja dem…?

Andra bloggposter:
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner