Innan valrörelsen drar igång 2010 måste oppositionspartierna har svaret på frågorna: hur ska ni göra det och med vilka ska ni göra det? Samtidigt som socialdemokraterna och miljöpartiet ser ut att trivas bättre än någonsin tillsammans och smider planer på en regeringskoalition, slåss vänsterpartiet med näbbar och klor för att inte bli bortglömda och utknuffade i periferin.

Lars Ohly var inte överdrivet nöjd med att ha blivit undanskuffad av (s) och (mp) i Almedalen. För att undvika att det stora röda och det lilla gröna partiet smider ränker bakom hans rygg, har han själv bjudit in partiledarna för överläggningar om framtiden. Vänsterpartiet vill sitta i regeringen efter en valseger 2010, men Ohly vill inte ha någon gemensam valplattform med sossarna och miljöpartiet. Han vill se till att behålla bilden av tre olika partier och räds ett tvåpartisystem.

Det är sannolikt helt rätt strategi för vänstern att försöka profilera sig som ”det enda vänsteralternativet”, nu när partiet valt en mer socialistiskt rättrogen väg under kamrat Ohlys ledning. Frågan är bara hur intresserade hans tänkta samarbetspartners är. Och vad kommer vänsterpartiet egentligen kunna påverka?

Miljöpartiet har krävt ministerposter tidigare och sedan accepterat att endast vara stödparti (dörrmatta) åt socialdemokraterna. Det förefaller osannolikt att detta scenario skulle upprepas. Partiet har under Peter Eriksson och Maria Wetterstrand medvetet försökt göra sig av med kontroversiella ståndpunkter som både försvårat samarbetet med (s) och gett dem en stämpel som flumparti. EU-motståndet ska bort och stolligheter som medborgarlön begravas långt ned i det miljöpartistiska ogräset. Inom socialdemokratin verkar fler och fler acceptera tanken på en koalitionsregering, även om misstänksamheten mot miljöpartiet fortfarande finns där och många kärnväljare nog helst ser en socialdemokratisk minoritetsregering som ett förstahandsalternativ. Med en enad allians blir dock detta alternativ alltmer långsökt.

Ponera att sossarna och miljöpartiet inte får majoritet tillsammans, i dag ligger de båda kring 47 procent. Då behövs stöd från vänsterpartiet för att få majoritet. Hur pass hårda kommer vänstern att vara i en regeringsförhandling? Kommer de att nöja sig med att vara stödparti om de får igenom ett antal viktiga sakfrågor? Sossarna vet naturligtvis att Lars Ohly aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att bana väg för fortsatt regeringsinnehav för Reinfeldt. Han skulle knappast sänka en s+mp-regering. Detta lär sossarna spela på.

Vänsterpartiet kan dessutom komma att bli en belastning för socialdemokraterna i valrörelsen om partierna utropar sig som gemensamt regeringsalternativ. Till skillnad från (s) vill nämligen (v) chockhöja skatterna och i princip återställa allt som alliansen genomfört. Socialdemokraterna har inget intresse av att behöva försvara varför fastighetsskatten ska återinföras i sin ursprungliga form eller varför vanliga löntagare ska få radikalt höjda skatter om de vinner valet. En skattehöjardebatt tjänar bara alliansen på.

Det är upp till Lars Ohly att sätta ned foten och avgöra vad vänsterpartiet är berett att acceptera, vilka krav partiet har. För närvarande ser deras tänkta samarbetspartners inte överdrivet intresserade ut.