Vi har barnsoldater i Sverige nu. Barn rekryteras via olika sociala kanaler för att begå mord och sprängdåd. Detta är en realitet som är svår att ta in, och bland föräldrar börjar diskussionen om var man kan bo bli alltmer het.

Gängkriminaliteten är en av regeringens utpekade huvudområden. Det var på mandatet att bekämpa denna brottslighet som Ulf Kristersson blev statsminister. Det var på förhoppningen om att den nya regeringen skulle agera i stället för att prata som Sverige fick ett maktskifte.

Således har det funnits fullt rimliga förväntningar på att regeringen skulle leverera på området, i form av allt från ungdomsfängelser till sänkt straffbarhetsålder. Efter många år av politisk pajkastning om vem som bär ansvaret för utvecklingen förväntar sig människor att se resultat. Ett trendbrott. Och framför allt: ett tryggare land.

Sverige är helt uppenbart inte rustat för att hantera grovt kriminella barn. Vi har inga instrument, inga institutioner för att effektivt agera mot barn som mördar. I dag går som bekant alla under 15 helt fria från ansvar, vilket för övrigt även gäller deras föräldrar, och alltfler har insett det orimliga i detta i takt med att minderåriga rekryteras för att begå allt grövre brott.

Den statliga utredningen SOU 2025:11 föreslår nu sänkt straffbarhetsålder. Utredaren Gunnel Lindberg presenterade på en pressträff att hon vill se en sänkning från dagens 15 år till 14 år. Men det ska bara gälla grova brott med minimistraff på fyra års fängelse i straffskalan, och den sänkta straffbarhetsåldern ska endast gälla i fem år.

Det finns som utredaren påpekade till Sveriges Radios Studio Ett ingen exakt vetenskap i frågan om straffbarhetsålder. Det finns ingen magisk gräns. Sverige har haft 15 år sedan 1864. 14 år är den vanligaste åldern om vi tittar runt i Europa, men de nordiska länderna har samtliga valt 15 år som straffmyndighetsålder. Danmark gjorde ett försök att sänka till 14 år runt 2010, men valde sedan att gå tillbaka. Vilket, som utredaren påpekar, berodde på ett maktskifte och inte någon djupare analys av resultatet.

Det danska exemplet utmålas ändå av motståndarna till förändringen som ett slags bevis för att åtgärden inte fungerar. Sveriges situation är emellertid extrem. Inget annat civiliserat västland har en situation som liknar vår. Ingen annan befinner sig i det svenska tillståndet. Därför krävs radikala åtgärder, sådant vi inte har prövat förr, sådant som rent av varit otänkbar. Detta ser vi tyvärr inte från regeringen.

En förklaring är splittringen inom Tidölaget, där främst Liberalerna men även Kristdemokraterna är tveksamma till några märkbara skärpningar i lagstiftningen som rör unga lagöverträdare. Men inte heller Moderaterna har lagt några särskilt radikala förslag på bordet. Enskilda sverigedemokrater har vädrat tankar på att sänka till 12 år, men det verkar inte finnas något bredare stöd för detta bland Tidöpartierna i stort.

Resultatet blev alltså en justering i marginalen, ett flyttat komma i stället för ett helt nytt kapitel i den svenska rättshistorien. Det är en missad möjlighet att visa att det sittande styret gör precis allt som står i dess makt för att stävja den förfärliga utvecklingen.

Utredaren vill inte se en generell sänkning av straffbarhetsåldern då en sådan kan ”drabba” alla som ”bara” begår lättare brott. Det är en ganska typisk inställning hos det rättsväsende som sedan lång tid tillbaka värnat förövaren i stället för brottsoffret.

Oppositionen har förstås inget bättre att erbjuda. Socialdemokraterna har gått från att såga regeringens förslag om visitationszoner till att vilja göra hela södra Stockholm till en enda stor visitationszon. Allt inom ett år. Att förvänta sig att sådana partier ska kunna lösa den djupa problematik med tung kriminalitet bland unga som Sverige har är helt orimligt.

El Salvador hade 6 656 mord under 2015, vilket gjorde landet till ett av världens våldsammaste per capita. 2023 hade den siffran sjunkit till 214. Tryggheten har återvänt, barnen kan leka ute igen. Det som är mest frustrerande med Sveriges situation är att landet styrs av politiker som inte vill åtgärda problemet. Ty det går. Men då behövs radikala åtgärder som vi inte har övervägt tidigare. Det är uppenbart att regering och riksdag föredrar skjutningar och sprängningar.