Socialdemokraterna snickrar på ett nytt partiprogram som ska tas på nästa års partikongress. Det är det tionde i ordningen i partiets historia. På en presskonferens presenterade Magdalena Andersson riktningen för partiet innan partiäldsten Hans Dahlgren och framtidslöftet Lawen Redar tog över.

Efter valförlusten tillsatte Socialdemokraterna elva arbetsgrupper. Andersson beskriver att partiet i sin politikutveckling har gått tillbaka till sina socialdemokratiska rötter.

Sverige har förändrats i grunden under de senaste decennierna, hävdar Magdalena Andersson. Det har hon rätt i, och hennes eget parti har varit drivande i denna utveckling. Det inkluderar de marknadslösningar som Socialdemokraterna ägnar så mycket kraft åt att kritisera. S-ledda regeringar har nämligen inte gjort någonting för att avskaffa valfriheten i skolan och välfärden eller komma åt dess uppenbara baksidor.

För ett antal valrörelser sedan kallade de sig Framtidspartiet, vilket blev särskilt parodiskt när man blickade ut över det gråvita publikhavet vid socialdemokratiska sammankomster. Någon framtid var svår identifiera där.

I dag vill S kalla sig Samhällsbyggarna. Det är inte mycket mer innehåll i begreppet den här gången. Mycket av det som Andersson presenterar är gamla floskler. Högre tillväxt och trygga jobb. Samhället måste fungera. Stärkt välfärd och uppgörelse med marknadsmisslyckanden. Just den senare punkten kan visserligen vara en vinnande fråga för partiet. Till och med Liberalerna inser nu att det finns problem med de valfrihetsreformer som tidigare borgerliga regeringar införde, och skolan är här det förmodligen bästa exemplet på när ideologisk övertygelse kan leda rakt i diket. Men frågan i sig har drivits i flera valrörelser utan att resultera i någonting.

Andersson nämner också en ny kriminal- och säkerhetspolitik för en orolig tid. Sveriges ska fortsätta rusta upp och fortsätta skärpa straffen. Nyckelordet här är fortsätta, ty S erbjuder ingen alternativ väg till den sittande regeringens. Tvärtom gör Anderssons gäng allt för att komma ikapp och är tydliga med att så där tycker minsann de också. ”Jag håller med Ulf”, som Andersson upprepade i en famös debatt inför förra valet.

I denna följa John-lek är det viktigt för Socialdemokraterna att revidera den egna historien. Partiet tar inget ansvar för sin urspårade migrationspolitik. Tvärtom slår den sig för bröstet för att ha ”lagt om” politiken. Partiet tar heller inget ansvar för sin havererade energipolitik, i stället kritiserar den regeringens planerade kärnkraftsutbyggnad. Och när det kommer till utvecklingen med barnsoldater på våra gator skyller partiet alltjämt på skattesänkningar och privatiseringar.

Socialdemokraterna 2025 är inget nytt parti med nya idéer. Det är inte ens ett gammalt parti med nya idéer. Nej, det är bara ett gammalt parti med gamla idéer. Det är synd, för oavsett vad vi tycker om det gamla arbetarepartiet tjänar vår demokrati på att väljarna har reella alternativ att välja bland. Med ett vilset socialdemokratiskt parti och ett desillusionerat centerparti i någon form av inre konvulsioner är det svårt att se något slags rimlig opposition till den sittande Tidöregeringen.

I opposition finns friheten att vara lite wild’n crazy och ha råd med allt. Men Andersson, som den tidigare finansminister hon är, håller hårt i plånboken, vilket innebär att partiet precis som de borgerliga inte vill låna till nödvändiga investeringar i bland annat infrastruktur. Trots att det onekligen vore läge för just detta nu. Andersson och Kristersson betraktar alltså svensk ekonomi lite som en privat hushållsekonomi där man inte tar konsumtionslån.

Jag skulle i detta läge nästan önska att S blev mer populistiska. Att de visar ett livstecken. Säger någonting, gör någonting! Ty vilket alternativ erbjuder egentligen S i nästa val? Lite högre skatter, förstås. Lite högre bidrag, javisst. Kritik mot vinster i välfärden, absolut. Men det är ju inget nytt över huvud taget.

Socialdemokraternas hopp vilar inte på egen förmåga och attraktionskraft inför valet 2026 utan på att svenska folket ska ha ledsnat på Tidöregeringen och vill ha något annat, nästan vad som helst. Det är fullt möjligt att vinna valet även under de premisserna. Men då får de helt enkelt vänta på att Ulf Kristersson klantar sig tillräckligt mycket för att bli utsparkad.