Jämställdhetsminister Paulina Brandbergs fobi för bananer har blivit en snackis. Det blev viralt, som det numera kallas. Och det är inte ett dugg konstigt.

En minister förväntas vara något av ett föredöme. Visserligen är vi vana vid fullkomligt odugliga ministrar. Sådana som inte kan någonting. Eller säger sig ha levt ett tidigare liv. Men en som är rädd för bananer…? Det var något nytt. Och dessutom fantastiskt roligt.

Om vi för ett ögonblick ska bli lite mer seriösa handlar jämställdhetsministerns bananfobi om något djupare. DN:s Erik Helmerson är inne på det. Det handlar om hur vi i Sverige har kommit till en punkt där vi blivit så egocentrerade att vi förväntar oss att omgivningen ska anpassa sig efter oss. Just mig. Jag bestämmer vad som får finnas i min omgivning och därmed hur andra ska bete sig.

Detta fenomen ser vi överallt i samhället, och det handlar inte nödvändigtvis om fysiska föremål utan lika gärna om ord. Någon håller upp handen och säger: ”Du får inte säga så.” Och vi, då vi inte vågar ta striden mot personen i fråga, tystnar. Och lyder. Vi börjar använda andra ord.

När jag för en tid sedan deltog i en föreläsning om hedersrelaterat våld och förtryck slogs jag av hur föreläsarna lade en enorm energi på att ständigt väga sina ord så att ingen, absolut ingen, i publiken skulle känna sig utpekad, kränkt eller på något vis gå därifrån med en obekväm känsla.

Ingen grupp fick pekas ut. Det kunde inte uttryckas att fenomenet var vanligare i vissa invandrargrupper än bland etniska svenskar. Sådant som borde vara helt okontroversiellt, som alla redan vet, fick inte sägas. Förmodligen gjorde föreläsarna detta av två skäl: dels för att de är skolade i en identitetspolitisk ideologi men också för att de av erfarenhet vet att det kommer att räckas upp en hand och riktas kritik mot påstådda generaliseringar om grupper, och sådant vill de slippa.

Ett fåtal lätt- och sekundärkränkta personer, somliga ideologiskt skolade, lyckas få ett helt ämne att bli mer eller mindre obegripligt. Ty om vi påstår att hedersrelaterat våld och förtryck kan uppstå överallt och att ingen grupp är överrepresenterad, har vi inte förstått någonting. Då kan vi lika gärna prata om väder och vind i stället, ty hela ämnet blir omöjligt att begripa.

När minister Brandberg kräver att lokaler och möten hon besöker måste vara bananfria tvingar hon omgivningen att anpassa sig till henne. Fobin dock är hennes problem, inte samhällets, och det åligger faktiskt henne att komma tillrätta med sitt bekymmer. Precis som den som blir kränkt av någons ordval, eller av objektiva sanningar om ett fenomen som hedersrelaterat förtryck, behöver arbeta med sig själv i stället för att tvinga andra att anpassa sig efter vad som faktiskt är deras personliga svårigheter.

Det sägs nu att jämställdhetsministern ska ta itu med sitt problem, och det är förstås välkommet. Inte minst för alla bananätande människor som hon kommer träffa under de kommande åren.

Ta och titta på denna sketch med Big Train så länge.