I över tio år har politiker tävlat om vem som satsar mest på svensk polis. Den Reinfeldtledda Alliansregeringen satte 20 000 polisanställda som mål, och det uppnåddes. Därefter bantades polisutbildningen, som om problemet med kriminaliteten var löst. Interna mål var viktigare än att bekämpa brott på riktigt.

Runt 2016 tog budgivningen om polisen fart på allvar. Socialdemokraterna tog befälet genom att lova 10 000 fler poliser, och detta blev sedan målet mot vilket allt mättes. Varje år har det sedan rapporterats från regeringshåll hur mycket polismyndigheten har vuxit. Sällan har tillväxten ställts i relation till befolkningen – begreppet polistäthet per invånare har undvikits. Och aldrig har politikerna brytt sig om faktiska resultat.

Ökningen av anslagen till polismyndigheten har ökat med 80 procent sedan 2017. Men har det lett till ökad uppklaringsprocent av grova brott? Svaret är tyvärr nej. Polismyndighetens tillväxt har inte inneburit att fler grova brott klaras upp. Detta enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet, som utvärderat satsningen på 10 000 fler polisanställda i en tredje delredovisning som med särskilt fokus på personalutveckling och utredningsresultat inom utredning av grova brott:

Mellan 2019 och 2023 har det totala antalet redovisade grova brott ökat med 28 procent. Andelen uppklarade grova brott har dock inte förändrats över tid utan ligger runt 19 procent under hela den studerade perioden.

Brå dyker ned i skillnaden i uppklaring mellan olika brottstyper och regioner. De konstaterar visserligen att ”uppklaringen av grova brott med koppling till organiserad brottslighet som helhet har ökat från 27 till 30 procent under den studerade perioden”, vilket sett till antalet redovisade ärenden handlar om nästan en fördubbling. Men den ökade uppklaringen kan till viss del förklaras av att brottssammansättningen förändrats till att i högre utsträckning utgöras av brottstyper där uppklaringen tenderar att vara något högre, såsom grova narkotikabrott. Noteras kan också att Stockholm ligger dåligt till jämfört med andra regioner.

Visst har det talats mycket om att ge polisen bättre befogenheter för att öka dess förmåga och kapacitet att både förhindra och lösa fler grova brott. Här har en del hänt under de senaste tio åren, och straffskärpningar har pekats ut som en nyckel till att komma tillrätta med våldsspiralen. Allt detta är viktigt. Men det räcker inte.

Situationen påminner om den för vården, där det i debatten alltid handlar om brist på resurser och där den politiska lösningen alltid är mer pengar. Alltför sällan påtalas de strukturella och organisatoriska brister som hindrar den offentliga vårdsektorn från att utvecklas, där ingår alltför många chefsled och resurser som slukas av allehanda hittepåtitlar i organisationen.

Allt detta är en nyttig påminnelse om att det inte alltid räcker att kasta pengar på ett problem. Det är oftast ett tecken på bristande fantasi när någon skriker efter mer pengar. Resurser och befogenheter i all ära, det behövs även en fungerande verksamhet och en lärande organisation, och här är Polismyndigheten uppenbarligen inte ens nära.

Även om regeringen nog inte kan gå in och bestämma i detalj hur en myndighet ska vara organiserad kan den påtala de bristfälliga resultaten för generaldirektören (i detta fall rikspolischefen) och ställa frågor om hur organisationen bidrar till måluppfyllelsen. Därtill kan den låta utreda hur myndigheten fungerar. Inget av detta verkar vara frågor på regeringens bord.

Vad fan får vi för pengarna? kan nog en och annan skattebetalande svensk undra. Att ösa pengar över en illa fungerande myndighet är inget framgångsrecept, och regeringen borde vara intresserad av resultat eftersom brottsbekämpning är dess främsta profilfråga inför nästa val.