Det är i dag 30 år sedan passagerarfärjan M/S Estonia förliste och tog med sig 852 människor i djupet, varav 501 svenskar. Det var den värsta civila katastrofen i modern svensk historia, och genom den fiaskoartade hanteringen av olyckan lyckades landets politiska etablissemang dessutom skapa ett livslångt trauma för tusentals människor runt om i landet. Ja, faktiskt för en hel nation.

JAIC hävdade att orsaken till förlisningen var att bogvisiret föll av, rampen drogs med och vattnet strömmade in på bildäck. De lyckades emellertid aldrig klarlägga själva sjunkförloppet. Ingen har förklarat hur Estonia kunde sjunka så snabbt. Vraket kartlades aldrig systematiskt, och det gjordes inte ens några försök att klarlägga tidsförloppet genom att identifiera kropparna på bryggan.

Utredningen är därför full av luckor, där en av de främsta felaktigheterna ligger i att utredarna endast lyssnade på de överlevande besättningsmännens tidsintervall för när slagsidan uppstod. Passagerarna är tämligen samstämmiga i att slagsidan uppstod tio minuter tidigare än vad som hävdas i slutrapporten. Det är en lång tid givet hur snabbt Estonia sjönk.

Haverikommissionen säger nu att en trolig orsak till att Estonia sjönk så snabbt var att områden under bildäck vattenfylldes via ventilationsschakten som tog in vatten när färjan fick kraftig slagsida åt styrbord. Sveriges Radio basunerar ut detta som en ny uppgift, men det är ingen ny hypotes utan något som diskuterats i flera decennier. Och visst är det sannolikt att det kom in vatten den vägen när fartyget fick kraftig slagsida.

Det som fortfarande är oklart är om de vattentäta dörrarna under bildäck var öppna eller ej, och detta har varit en x-faktor som i en tidigare förstudie av forskare på Chalmers lyftes fram som något som behöver undersökas för att kunna förklara sjunkförloppet.

Haverikommissionen har emellertid valt att inte undersöka detta. Det skulle vara för farligt, hävdar de. Alla undersökningar av vrak medför naturligtvis risker, men att det skulle vara för farligt att med en ROV undersöka områden under bildäcket har jag svårt att köpa. Särskilt med tanke på att färjan ligger nästan upp och ned och det rimligtvis borde gå att ta upp ett stort hål för åtkomst. Omöjligt kan det inte vara, och med tanke på hur många alternativa scenarier som skulle kunna uteslutas med denna information är det häpnadsväckande att inga försök har gjorts.

Det är anmärkningsvärt att ett vrak som Titanics, som ligger på närmare fyra kilometers djup, är betydligt bättre utforskat. Det handlar således inte om tekniska tillkortakommanden. Tekniken att skicka in robotar in i vraket fanns redan på 90-talet. Det handlar om vilja, eller snarare en benhård ovilja att faktiskt göra en ordentlig undersökning.

Att den svenska Haverikommissionen gör en undersökning samtidigt som den estniska motsvarigheten gör sin egen är talande för det fortsatta kaos som omgärdar Estoniakatastrofen. Det finns ingen systematik, inget nära samarbete och därmed heller ingen genuin vilja att göra detta ordentligt. Någon ny haveriutredning är det heller inte fråga om, Haverikommissionen verkar mest söka efter bevis som styrker JAIC-rapportens slutsatser.

Ett annat tecken på att det råder fortsatt hemlighetsmakeri är att de vittnesmål från överlevande som nu tas upp av Haverikommissionen beläggs med sekretess. Detta omöjliggör i praktiken en sammanställning av alla vittnesmål för framtida forskning.

Detta kan inte vara en slump. Den enda slutsats vi har att dra är att den svenska staten helt enkelt inte vill att någon ska få en god helhetsbild av olycksförloppet den där natten. 30 år är tydligen inte en tillräckligt lång tid för att presentera hela sanningen. Estonia förblir därmed ett trauma.

Tidigare bloggat (i urval):
Får vi veta varför Estonia sjönk?
20 år senare: Estonias förlisning är fortfarande oförklarad