1989. November. Berlinmuren faller. Järnridån är historia, och ett delat Tyskland ska småningom återförenas. Snart händer också något ännu mer otänkbart: Sovjetunionen kollapsar. Kommunismen faller. Den liberala demokratin hade segrat. Den eviga fredens tid hade börjat.

Det kalla kriget var över, EU fortsatte att växa. Land efter land nedrustade. Inte minst Sverige, som förvandlade totalförsvaret till ett litet insatsförsvar. Svenska soldater åkte sedermera till Afghanistan. Hemma behövdes de ju inte längre.

Ett krig verkade inte bara osannolikt. Det var skrattretande för de flesta. Alla som ansåg att det kanske var bra med ett försvar kallades stridspittar. I dag skrattar ingen. Men det var ju en helt annan tid då©.

Jag tänker tillbaka på min egen uppväxt under 80- och 90-talen och minns, som vi ofta tenderar att göra, mestadels goda ting. Då gick Sverige ändå igenom en mycket allvarlig ekonomisk kris vid 90-talets början, som tvingade vissa från hus och hem och gjorde ännu fler arbetslösa. 90-talet var ett ganska stökigt årtionde med grova och omtalade våldsbrott som satte skräck i delar av landet, Estoniakatastrof och EU-medlemskap.

Trots allt detta fanns det en framtidstro. En övertygelse om att nästkommande generation skulle få det bättre. Den tekniska utvecklingen gav oss internet, som kom att förändra hela samhället på ett sätt vi inte kunde förutspå då. Men det var häftigt att vara med, ty om det var något som stavades Framtid så var det väl utvecklingen där alla snart kom att ha en egen dator hemma. Inledningsvis med 56k-modem som lade beslag på telefonlinjen när föräldrarna ville ringa.

Den där känslan av framtidstro saknas nu. Den saknas i den politiska debatten, den saknas vid fikaborden runt om i landet och den saknas, och det kan låta lite flummigt, i luften vi andas. Känslan är snarare hur vi ska rädda vad som räddas kan. Är det genom att flytta och segregera oss? Är det genom mer massövervakning? Eller är det redan för sent?

Vem tillhör framtiden? Vilka tillhör Sverige? I ett DN-reportage om Tjejforum i Järva får vi veta att unga kvinnor i Stockholms invandrartäta förorter inte känner sig hemma utanför orten. En kvinna berättar: ”Jag känner mig trygg när jag kommer till Rinkeby. Jag ser andra muslimska kvinnor i sjal. När jag åker in till stan ser jag ingen som liknar mig. Jag känner mig inte lika välkommen.”

Nog finns det fog att ifrågasätta att det skulle saknas människor med sjal inne i Stockholms mer centrala delar, men oaktat det är det intressant att ett klädesplagg (som det ju reducerats till i slöjdebatten) avgör om en person känner sig ”välkommen” eller ej. Många trodde nog att vi hade kommit lite längre än så, men identitetspolitiken har fått oss att backa in i framtiden. Den skapar ett utbrett och etniskt definierat offertänkande som är ett recept för långvariga etniska konflikter i det svenska samhället i generationer framåt.

Så vad hände med framtidstron? Försvann den när de irreversibla effekterna av migrationspolitiken sjunkit in? Gick den upp i rök när barn började skjuta andra barn med automatvapen och skolresultaten fortsatte falla? Det sprids helt andra känslor nu – ömsom hopplöshet, ömsom en bedövande känsla av tillvänjning till det nya normala – som är farliga.

Moderaterna var en gång ett framtidsoptimistiskt parti som drevs av företagaranda, frihetsönskan och en tro på teknisk utveckling som en lösning på både nuvarande och framtida problem. Socialdemokraterna, å sin sida, brukade anklagas för att mest blicka bakåt mot vad partiet historiskt åstadkommit och betydligt mindre mot vad det ville åstadkomma framåt.

I dag blickar både S och M bakåt mot Sveriges välståndsutveckling under 1900-talets andra hälft, men inget av partierna har en plan för hur landet ska bli rikare om tio eller trettio år. Att vara stolt över ett lands historia räcker bara så långt. Barnsoldater, en arbetslöshet på 7-8 procent och EU:s lägsta tillväxt har blivit ett normalläge. Det är inte ett tecken på framtidstro, snarare på en alltmer sjuk patient som börjar ge upp hoppet där i sjuksängen.

Ty nog känns det lite som att S och M har gett upp. Makten vill de gärna ha, men de verkar inte tro på Sverige som ett framtidsprojekt längre. Därav dessa ständiga återblickar mot en tid som flytt. Väljarna vill nog hellre veta vad politikerna vill göra för att förbättra samhället i morgon. Men där är det knäpptyst och lär så förbli.