Begreppet folkutbyte (eller befolkningsutbyte) har lite oväntat kommit i ropet igen. Sverigedemokratiska företrädare använde det förbjudna ordet i EU-valrörelsen, vilket retade såväl DN:s ledarredaktion som fristående liberala debattörer.

Begreppet har länge använts i nazistiska och vit makt-kretsar för att beskriva etablissemangets (”globalisternas”) försök att utrota den ”vita rasen” medelst invandring från främst muslimska länder och så kallad rasblandning.

Eftersom det är ett ord som förknippas med extremism, rasism och synnerligen sunkiga värderingar finns goda argument för att inte använda ordet alls. Man skulle å andra sidan kunna fråga sig varför vi ska låta nazister och rasideologiska grupper bestämma hur ord definieras och används. Vi har erövrat ord förr och kan rimligtvis göra det igen, förutsatt att vi anser att begreppet som sådant fyller en viktig funktion för att beskriva ett samhällsproblem och utifrån detta finna lösningar. Där är jag inte helt övertygad.

Vi kan göra ett tankeexperiment. Folkutbyte skulle kunna beskriva den demografiska process som Sverige genomgått de senaste 20-30 åren snarare än en judisk konspiration. Ty vårt lands demografiska utveckling är väldigt tydlig, vilket nedanstående urklipp från SCB:s statistik av den svenska befolkningssammansättningen de senaste 120 åren. Mellan år 2000 och 2020 ökade antalet utrikes födda med över en miljon människor. Den procentuella ökningen av andelen utrikes födda i Sverige från millennieskiftet och fram till år 2023 är anmärkningsvärd: från 11,3 till 20,6 procent. Nästan en fördubbling.

Inrikesfödda föder färre barn än utrikesfödda. Detta adderat till den stora invandringen från framför allt Mellanöstern har fått omfattande konsekvenser för landets demografiska utveckling. Det är ett faktum, oavsett vad man har för åsikter om det.

Det talas ibland om accelerationism, vilket beskriver en idéströmning som tror att samhällsutvecklingen följer ett förutbestämt mönster mot kollaps. Det finns alltså en dos determinism i detta tänkande, och den märks ibland i debatten bland dem som tror att massinvandringen dels har varit ett medvetet verktyg för politiken att störta landet i kaos, dels har varit ett sätt att säkra det egna maktinnehavet genom att öka den utländska andelen av befolkningen. Eller, om vi så vill, byta ut väljarkåren.

Det är lätt att döma ut detta som en sorts konspirationsteori. Den som sett partipolitiken på insidan vet hur tafatt och amatörmässig den ofta är. Det förefaller således minst sagt osannolikt att det politiska etablissemanget skulle ha förmågan att samordna och genomföra något dylikt. Men det hindrar inte många från att bära övertygelsen att det förhåller sig på det sättet.

Åter till ord och begrepp. Sådant tenderar att vara viktigt i Sverige, ofta viktigare än själva sakfrågan. Genom att förbjuda användandet av vissa ord faller vi lätt i vänsterns fälla. Vi har under alldeles för lång tid, i något slags förment gott syfte, använt oss av omskrivningar och relativiseringar. Detta har gällt allt från skolan till migrationen (”volymer”), kriminaliteten (”no go-zoner”) och inte minst hedersvåld och hedersrelaterat förtryck där det har tassats på tå oacceptabelt länge. Med dödliga konsekvenser.

Sent omsider har Socialdemokraterna krupit till korset och bytt ståndpunkt i fråga efter fråga, ibland under generande former. Någon ursäkt har emellertid aldrig riktats till dem som vågade ifrågasätta och lyfta problemen på ett tidigare stadium. Ett problem blir först ett problem när Socialdemokraterna säger så.

Partiet är väl medvetet om språkets makt. Genom att kontrollera språket styr vi människors tankar. Kopplingen mellan begrepp, perception och kognition är känd sedan länge. Det är utifrån denna kunskap etablissemanget arbetar. Den som har makten kontrollerar språket och i förlängningen också våra tankar och handlingar.

Ord spelar roll. Det är viktigt att vara varsam med orden, men vi måste sluta vara så rädda för dem. De bränns inte, och det är viktigare att förstå avsikten med ett uttalat ord än att haka upp sig på dess historiska innebörd.

Även värderingar spelar roll, och World Values Surveys undersökningar påminner ständigt om detta. Det är månne ett uttjatat exempel, men det illustrerar med maximal tydlighet vilka utmaningar Sverige står inför och med vilken naivitet landet har styrts under många år. Vi har inte tid att märka ord.

Nog vore det rimligare att prata om problemen i stället för att haka upp sig på politikers ordval. Då skulle vi faktiskt kunna få något uträttat.