En ny undersökning avslöjar vanligt folks praktiska inställning till välfärdssystemen och finner att fuskande politiker faktiskt inte är unika – 95 procent av befolkningen anpassar sig till systemet för att vinna största möjliga fördelar. Hela 16 procent erkänner att de har gjort sig skyldiga till allvarligt fusk, exempelvis gällande sjukpenning eller a-kassa. Mot bakgrund av sådana här undersökningar är det viktigt att inte främst diskutera hur fuskandet ska avslöjas och bestraffas utan hur vi ska hitta system som inte uppmuntrar till fusk. Det var inte så länge sedan socialdemokraterna vägrade att ens erkänna att Försäkringskassan utsattes för fusk från vanliga medborgare. Att påstå något sådant var att slå på de sjuka och svaga, sades det. I dag ifrågasätter ingen att fusket existerar och nya uppgifter har visat på att det kan handla om tiotals miljarder varje år. Det är oerhörda summor. Det är dock viktigt att skilja på en person som tar ut sjukpenning trots att någon sjukdom inte föreligger och två grannar som hjälper varandra med tjänster och gentjänster utan att Skatteverket informeras. Det senare kommer vi aldrig undan och jag har svårt att uppröras det minsta över det. I takt med att det offentliga systemet inte levererar allt som det satt sig att leverera, söker människor alternativa lösningar. Det talas om att stävja klasskillnader i vården, rika ska inte kunna köpa sig före i vårdkön. Vad som händer är att denna person i stället ser till att bli opererad utomlands, trots att han egentligen har rätt till vård i Sverige och har betalat för den via skattsedeln under sitt liv. De flesta får inte vad de betalar för i det offentliga systemets Sverige. Är inte det ett problem, fru Sahlin och herr Ohly? Det är inte svårt att förstå att socialdemokraterna vägrat diskutera förekomsten av fusk. Eftersom ingen kan försvara fusk skulle udden riktas den generella välfärden, vilket vore förödande. Den generösa och generella välfärden är grunden i socialdemokraternas samhällsmodell. Att peka på att nästan alla vanliga medborgare inte lever enligt systemets regelbok är således att ifrågasätta systemets legitimitet – och med all rätta! Självklart kommer denna undersökning att möta hårt motstånd från vänster. Den kommer att beskyllas för ”högerpropaganda” och ”ren lögn” i vanlig ordning. Vänsterdebattörer har för vana att ta på sig sina allra mest effektiva hörselskydd när kritik mot den svenska välfärdsmodellen ventileras. Någon medicin på problemet har de inte. Sverige behöver ett system som tillåter större autonomi för medborgarna. De som blir lidande när den offentliga vården inte levererar är inte de rika. De har råd att söka alternativ. Det är de fattigaste, de vanliga löntagarna som vänstern så ofta hjälteförklarar, som får stå tysta med sin kölapp. Den generella välfärden bör stegvis nedmonteras, bidrag och stöd ska behovsprövas. Det måste finnas en transparens och enkelhet i systemen. Då kan vi minska fusket men framför allt möta medborgarnas unika behov. Allt börjar i skattefrågan.