DN arbetar för högtryck för att spä på klimathetsen. I DN Söndag gjordes ett reportage om miljövänliga familjer som köper ekologiska barnkläder, äter linsgrytor och känner sig så ”självklara” och ”naturliga”.
Det uppfinns nya uttryck på löpande band i klimatalarmismens spår, ord som klimatsmart, klimatmärkning och klimatpilot. Det sistnämnda beskriver personer som under en begränsad tid får testa på hur det är att leva riktigt miljövänligt. Inte handla i onödan. Leva på linsgrytor och tugga bark i stället för något som, ve och fasa, skulle smaka bra. Jag har inget emot att folk gör sådana här saker. Det måste vara upp till var och en hur man vill leva. Det som irriterar är den präktighet som finns hos många klimattroende, ett slags ”jag är bättre än du”-attityd.
Och så var det det där med det dåliga samvetet. I DN Söndag ingår även reseskildringar, denna gång med fokus på Kina. Att läsa om resor är kul och intressant, men den känslan förtas en aning av att DN vill informera om hur mycket koldioxid jag som resenär släpper ut för varje steg jag tar i världen. Jag får veta att jag på resan Stockholm-Beijing tur och retur görs ansvarig för utsläpp på 1,87 ton koldioxid, något som kostar drygt 200 kronor att ”kompensera”. Självklart ”kompenserar” just DN Resor för alla sina utsläpp. Flyger jag till Hongkong görs jag ansvarig för utsläpp på hela 2,34 ton koldioxid till en kostnad på 252 kronor. I stället för att lägga dessa pengar på konsumtion på plats och gynna kinesiska försäljare vill DN att jag slänger dem på ”klimatkompensation”. Jag ska få dåligt samvete direkt när jag kliver på planet. De kan ta sig någonstans. Långt upp. I grunden handlar det om en antikonsumism och en avsky för en fri värld där människor kan resa fritt och handla och utbyta tjänster fritt. Det är ett slags uppror mot det rika moderna samhället, mot själva utvecklingen i sig. Göran Greider gick loss i söndagens DN Kultur där han skrev om två tillväxtkritiska böcker (Christer Sannes Keynes barnbarn och Björn Forsbergs Tillväxtens sista dagar) och förklarade att ekologin måste sätta ramarna för demokratin och marknaden. Han föreslår en nedväxling av den industriella civilisationen till ”ekologiskt hållbara nivåer”. Greider gör som många andra på vänsterkanten: han använder miljöfrågan som en trampolin för att lyfta frågan om ”demokratisk planhushållning”. Det är dit många av de mest energiska miljövännerna vill nå. Och DN drar mer än gärna sitt strå till stacken. Positivt i klimathetsens mörker är att folk, när det kommer till resande, ger blanka fan i vad både DN och tillväxtkritiska författare säger åt oss. Vi reser ändå. Thailand är det mest populära resmålet för svenskar numera, jul- och nyårsresorna för 2008 är praktiskt taget redan slutsålda. Det negativa är förstås den fullständiga frånvaron av debatt, av ifrågasättande. Det har uppstått en obehaglig politisk konsensus som gör att alla med avvikande åsikter antingen betraktas som knäppskallar eller som någon som vill att jorden ska gå under. Det måste vi alla försöka att ändra på.
Senaste kommentarer