”Fördomen vi hade om slutna, förtryckta människor som levde kvar i något slags fängelse känns väldigt främmande; folk har bra koll på vårt västerländska liv, vår frihet och våra avarter av kultur. Folk har järnkoll på Britney Spears och Paris Hilton. Folk här har till och med egna Britney Spears och Paris Hilton.”

Aftonbladets Lasse Anrell har sett ljuset. Han har varit i Beijing och uppenbarligen blivit av med sina fördomar om staden och om människorna. Man får gratulera. Den mest intressanta frågan är emellertid: varifrån kommer dessa fördomar från första början? Skapar vi dem själva utifrån fixa idéer om västs överlägsenhet och de underlägsna östfolken?

Anrell har bland annat märkt av tryggheten ute på kvällar och nätter i Beijing, som är slående jämfört med västerländska städer. Han har märkt att det kinesiska samhället inte alls är sönderbyråkratiserat som vi vill tro och ställer det snabba och effektiva räddningsarbetet efter jordbävningskatastrofen i Sichuanprovinsen i relation till hur de nödställda i översvämningens New Orleans behandlades i ”världens största demokrati”. Kontrasten är föga smickrande för USA. På plats i Beijing kunde jag konstatera att jordbävningen var huvudnyhet i de statliga TV-kanalerna dag efter dag efter dag och att det lades an propagandistiska tongångar i TV-inslagen. Det var en smula underhållande att se, men samtidigt måste vi påminna oss om att detta inte alls är unikt för Kina. Se på USA efter 11 septemberattackerna…

Visst har kineserna uppmanats att vara extra trevliga och hjälpsamma inför OS, det fenomenet ser vi vid varje sommar-OS. Men det är ingen förvandling av folket som har skett. Mina upplevelser av kineserna är att det är ett trevligt och nyfiket folk. Trevligt mot dig som besökare och öppet för influenser utifrån.

Jag ska erkänna att även jag bar på en hel del fördomar om Kina när jag besökte landet första gången. Förmodligen var de ungefär desamma som Lasse Anrells och de flesta andra svenskars. Kina är en diktatur och därför borde man se militär och poliser överallt med vapen i högsta hugg. Det borde råda förstämning och uppenbart förtryck. Folk borde se oroliga och plågade ut och vara rädda för att tala med utlänningar. Som utlänning borde man vara oönskad, närmast förföljd. Man borde över huvud taget inte åka dit. Jag hade förstås helfel på samtliga punkter. Ja, även de strikta vakterna (som ofta ser ut som unga pojkar) spricker upp i ett leende när man talar med dem.

Det Beijing jag mötte första gången var en glad och öppen stad med nyfikna människor. När en kines följde efter mig från Ya shiu-marknaden till tunnelbanan, vilket var en bra bit, blev jag först misstänksam. Han ställde sig bredvid mig när vi väntade på tåget och klev in i samma vagn och började genast ställa en massa frågor. Bedragare, tänkte jag och mindes liknande incidenter i London. Men det visade sig vara en kinesisk student som ville öva sin engelska och fråga hur jag hade gjort för att få så ljust hår (jag var helblond då). Kineserna är nyfikna, men vi reserverade västerlänningar kan lätt missförstå det i början.

Tiden inför OS har handlat mycket om mänskliga rättigheter, protester, Tibet, Internetcensur. Det finns mycket att kritisera Kina för. Bristande politiska rättigheter. Dödsstraffet. Men det blir lite löjeväckande när folk, inklusive idrottarna själva, hakar på någon sorts trend att kräva frihet för Tibet när de vet mycket lite eller ingenting alls om situationen där och den historiska bakgrunden. Då gör man faktiskt bäst i att vara tyst.

Det har handlat mycket om miljön inför OS. Kina, precis som andra stater i historien i en industriell och ekonomisk uppbyggnadsfas, släpper ut mycket smuts. Den ”färdigutvecklade” västvärlden kräver givetvis att länder som Kina och Indien ska ta ansvar för sina utsläpp – som om USA och Europa gjorde det under sin respektive utvecklingsfas! Vi kräver av andra vad vi inte själva tog ansvar för när det begav sig. Skillnaden är att Kina faktiskt tar ansvar. De ligger långt framme vad gäller miljövänlig teknik och det syns även i detaljerna. På vägen till muren vid Mutianyu såg jag gatlyktor försedda med solpaneler, vilket var lite fräckt.

Den påstådda ”smoggen” i Beijing är ett kapitel för sig. Vissa, exempelvis IOK:s Arne Ljungqvist, har försökt förklara att det handlar om en kombination av hög luftfuktighet och avdunstning som gör att staden ser ut att ligga i en evig dimma. Om det var avgaser vi såg på bilderna skulle det över huvud taget inte gå att vistas i Beijing. På plats märker man nämligen inte av de avgaser som på bilderna ser ut att hålla staden i ett järngrepp.

Det är bra om ännu fler åker till Kina och ser allt med egna ögon. Det bästa sättet att göra sig av med fördomar är alltid att försöka sätta sina idéer och tankar på prov. Kanske kan det bota fördomarna hos vissa svenskar – inklusive en och annan bloggare. Det är dags att vi börjar omvärdera bilden av Kina i västvärlden.

Kinesiska muren vid Mutianyu, nio mil nordöst om Beijing.
Lägg märke till den berömda smoggen, som måste bero på alla
de tusentals bilar som trafikerar muren varje dag.

När vi plötsligt hamnat i samma båt i Beihai passar en kines på
att be sin flickvän att snabbt ta ett kort på oss två. Varsågod då.