Sju år. Sju år av kränkta mänskliga rättigheter i demokratins namn. Den där förbannade attacken mot USA den 11 september 2001 har ställt grundläggande mänskliga värden på ända. Varje gång jag tittar i de kvällstidningar jag sparat från de där första förvirrade dagarna ser jag det uppskruvade tonläget. ”Skäggapor med dasspapper runt huvudet” är en inte helt politiskt korrekt benämning av fundamentalistiska muslimer, men det var de orden som användes i Aftonbladet.

George W Bush skulle inte bli en interventionistisk president. 11 september ändrade på detta fullständigt och Bush fick visa världen att han var en krigspresident och ingenting annat. Anfallet på Afghanistan kändes motiverat, trots allt. Det fanns kopplingar till al-Qaida, det fanns till och med fysiska träningsläger att bomba. Det gick att logiskt begripa varför USA ville angripa landet. Få protesterade. Sedan kom plötsligt Irak in i bilden och Bushadministrationen började dammsuga omgivningarna på låtsasargument för att motivera ett anfall på Saddam Hussein. Underrättelserapporter från en rad olika länder visade alla på att den irakiske diktatorn hade massförstörelsevapen. Jag blev aldrig särskilt övertygad. Om bevisen var så tydliga som USA och Colin Powell försökte göra gällande – varför kunde vi vanliga dödliga inte se det? Därför att bevisen aldrig fanns.

Grova övergrepp har begåtts i ”kriget mot terrorismen” sedan dess. Inte bara av USA. Ryssland passade genast på ett skjuta lite extra i Tjetjenien och runt om i världen tar regeringar i med hårdhandskarna med hänvisning till ”kampen mot terrorismen”. I Sverige stiftas det lagar för att ”skydda” oss. Terrorismen, som är ett tillräckligt löst begrepp för att kunna passas in lite varstans, har kommit att fungera som en frisedel för den som vill kunna begå övergrepp utan att straffas för det. Det extraordinary rendition-program som startade under Bill Clinton utvidgades. Människor hämtas och flygs kors och tvärs över klotet för att sedan utsättas för tortyr på en plats där USA kan svära sig fritt från ansvar. Sverige har också medverkat till detta, som bekant.

Vi har fått en annan värld. Övervakningen och kontrollen av oss har ökat med hänvisning till terrorhotet. Men känner vi oss säkrare och friare som människor? Nej. Att inskränka demokratin och kränka våra medborgerliga fri- och rättigheter i demokratins namn ökar vare sig vår frihet eller trygghet. 2001-2008 känns verkligen som sju förlorade år.

Åter igen drar jag mig till minnes repliken från filmen Rendition (Utlämnad), där Meryl Streep spelar kall CIA-chef och försvarar de olagliga interneringarna av människor med orden: ”7000 människor är vid liv i London i kväll tack vare information vi fått fram på det här viset.” Orden skulle kunna komma från vem som helst i Bushadministrationen – när de inte förnekar allt. Och den som tror på dem, tror inte på demokratin.

Alla måste titta:

Mina moderata karameller, Anna Troberg