Efter en liten men åsiktsstark diskussion om prostitution i klassen finns det anledning att skriva av sig lite. Jag upphör aldrig att förvånas över människors inskränkthet och fördomar och hur dessa vägleder dem i livet. I frågor om narkotika och sex är det särskilt tydligt.

När det gäller prostitution kommer diskussionen om den ”lyckliga horan” ständigt upp, mest för att skratta bort den förment icke existerande företeelsen som sådan. ”Lycklig när man säljer sexuella tjänster, yeah right!” Maktanalysen ligger ofta i bakgrunden och styr vilka slutsatser som dras. Sexsäljaren (kvinnan) anses vara i ett underläge, det är köparen (mannen) som har makten. Att sexsäljare själva vittnar om vilken makt de kan känna gentemot sina kunder genom att de avgör pris, vad de ställer upp på och om de över huvud taget ska genomföra tjänsten med kunden, är tydligen inte intressant. Det stämmer nämligen inte in i maktanalysen om den förtryckta horan, som tvingats in i verksamheten, som varje dag våldtas och förnedras av män men som fortsätter i ekonomisk desperation.

Människor med denna uppfattning är ofta utan egna erfarenheter beträffande företeelsen som sådan. De har aldrig träffat en sexsäljare, än mindre haft ett längre samtal med en, och bygger därför sina uppfattningar på genusanalyser, maktanalyser och fördomar – uppfattningen om ”hur det måste vara”. Genom selektiv perception anpassas verkligheten till analyserna i stället för tvärtom. Detta förstärks givetvis i synnerhet av deras egna värderingar och det är här inskränktheten blir så tydlig. Bara för att de inte kan tänka sig att sälja sexuella tjänster, blir det otänkbart att någon annan skulle vilja göra det frivilligt. Alltså måste det finnas ett tvång som gör att sexsäljare över huvud taget existerar. Att vissa säger att de gör det av fri vilja, att de trivs med det och att förbudet mot köp av sexuella tjänster gör tillvaron svårare, blir ett tecken på den lyckliga horans självförnekelse. Som om stigmat mot sexsäljare skulle hjälpa! Den egna inskränkta sexualmoralen görs vägledande för alla.

Vilka är ni att hävda att just era sexuella referensramar är de rätta? Det finns inget one size fits all när det kommer till sex.

Att det finns män som säljer sex passar inte heller in i genus- och maktanalysmallen som används för att analysera företeelsen prostitution. Det blir ju bara krångligt att lyfta in sexsäljande män i analysen. Ledsen, men verkligheten är faktiskt inte alltid så jäkla enkel!

Jag tog upp maktaspekten i en bloggpost efter det senaste besöket i Kina, där jag tog en helkroppsmassage och funderade över hur denna så kallade maktsituation uppstår mellan sexsäljare och sexköpare. Hur pass absurd själva tanken om att pengar och sex automatiskt skapar en maktsituation egentligen är, kanske framgår i ett utdrag ur den bloggposten:

”Jag tog en helkroppsmassage i Beijing. Rygg, nacke, mage, fötter, huvud, lår, allt. Förutom själva organet då. Men Långt Upp I Grenen hade kunnat vara ett passande namn på massagestället. Jag låg och funderade över just skillnaden. Enligt radikalfeministisk teori uppstår nämligen ett maktförhållande mellan köpare och säljare av sexuella tjänster. Köparen (som är en äcklig, rik gammal gubbe som inte kan få sex på annat sätt) utnyttjar säljaren (som är en desperat, narkotikaberoende tvångsprostituerad eller något liknande). Om massösen hade masserat en centimeter åt sidan och därmed knådat självaste Gustav Adolf, hade jag utnyttjat henne då? Skulle jag plötsligt befinna mig i en maktposition gentemot massösen (tänk den tanken när du ligger nedknådad på en brits och biter ihop käkarna) och därmed göra mig skyldig till ett brott som skulle kunna sätta mig i fängelse? Nej, vi skulle vara två vuxna personer som gjort en affärsöverenskommelse. Jag får massage, hon får betalt. Det är ingrediensen av sex som är så förblindande för somliga.”