Sverige har haft det inte många andra europeiska länder har haft: en riktig världsmästare i tungviktsboxning. Men boxningen är inte lika ”fin” som andra sporter. Ingemar ”Ingo” Johanssons titelmatch sändes inte i svensk radio utan kunde lyssnas på genom Radio Luxemburg, något bland annat min far vittnade om. Att ”Ingo” förlorade de båda efterföljande mötena med Floyd Patterson spelade liksom ingen roll. Han hade redan skrivit in sig i idrottshistorien.
Sedan kom boxningsförbudet och Ingemar Johanssons bragd föll i glömska. Det var först för några år sedan som ”Ingo”, sjuk i demens, fick ta emot uppskattning för sin idrottsinsats i form av ett pris. Kanske brydde han sig själv inte så mycket om huruvida han eller Björn Borg eller Ingemar Stenmark ansågs ha genomfört den största svenska idrottsprestationen. Men knappt någon vit man i världen har efter ”Ingo” lyckats bli världsmästare i tungvikt. I dag råder fullkomlig inflation i världsmästartitlar – det finns ingen riktig mästare – så jämförelsen blir dessutom haltande när östeuropeiska bestar som Klitjsko och Valujev kommer på tal.
”Ingos” prestation växer med tiden. Och lite trist är det att han själv inte fick uppleva 50-årsminnet av bragden den 27 juni i år.
Vore jag Sankte Per, skulle jag hålla garden uppe nu…
Kanske det allra största av svenska idrottsögonblick.
Senaste kommentarer