Att idéhistorikern Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete?, i vilken det görs en jämförelse mellan svensk och tysk politik på prostitutionsområdet, skulle väcka ont blod hos DN Kultur var väntat. Kanske bör man därför inte bli det minsta förvånad över att det blev Kajsa Ekis Ekman, av alla olycksaliga sexualmoralister där ute, som fick nöjet att recensera boken.

Kajsa Ekis Ekman menar på fullt allvar att det som skiljer Sverige från Tyskland när det gäller synen på prostitution är att vi i Sverige har lyssnat på sexsäljarna. Hon menar, angående 1970-talets prostitutionsutredning, att det var ”genom att kvinnorna beskrev sin roll som vi fick den förståelse av prostitution som vi har i dag!”. Det är ett påstående som gränsar till det kriminella vad sanning och trovärdighet beträffar. Om Ekis Ekman verkligen var intresserad av vad sexsäljarna själva (som, bör påpekas, alls icke är någon homogen grupp) tycker om sexköpslagstiftningen, om stigmatiseringen, om valet att sälja sexuella tjänster och om hur livet har förändrats för dem de senaste tio åren skulle hon kunna läsa Socialstyrelsens Kännedom om prostitution 2007 som ger en tämligen dagsfärsk bild av läget. Informationen finns där om du bara vill ta dig tiden, Kajsa.

Men det vill hon uppenbarligen inte och föga förvånande nämns rapporten inte i recensionen eftersom vissa av sexsäljarna som kommer till tals inte bekräftar Kajsa Ekis Ekmans och andra sexualmoralistiska feministers övertygelse om horan som offer för systemet och för den destruktiva manliga sexualiteten i samhället. Eftersom Ekis Ekmans åsikter i prostitutionsfrågan är upphöjda till lag i Sverige, får några avvikelser inte komma upp i ljuset. Därför har Socialstyrelsens rapport tigits ihjäl i svenska medier och nu även av Ekis Ekman.

När personer med skilda ståndpunkter diskuterar prostitution dröjer det inte längre innan begreppet ”offer” dyker upp. Jag har ännu inte läst Susanne Dodillets bok och lär återkomma i ämnet efter att jag har gjort det, men om jag har förstått saken rätt uppehåller sig Dodillet en del vid moralism och offermentalitet i synen på sexsäljarna i dagens samhälle. Ekis Ekman tycker i stället att det har inneburit ”en enorm revolutionär potential” att se människor som offer. Då kan man nämligen flytta fokus till ”systemet”, det abstrakt fientliga som inte riktigt går att ta på men som bara ”finns” där. Patriarkatet.

Ekis Ekman menar att vi ”måste våga se världen som den är” (var det ett argument för sexköpslagstiftningen?). Hon borde skriva att vi måste våga se världen som den är enligt Kajsa Ekis Ekman. Det är ju vad lagstiftningen går ut på. Att tvinga människor att se på sexsäljare och sex som arbete på ett särskilt sätt – ett negativt, föraktfullt och närmast hånfullt sätt där den enskilda sexsäljaren förringas och stigmatiseras och sexköparen utmålas som någon som borde klippa sig, hålla snoppen i styr och skaffa sig ett ”normalt” sexliv. Att den som säljer en tjänst som utförs med kroppen faktiskt inte säljer själva kroppen har jag bloggat om tidigare varför vi kan lämna den till synes självklara diskussionen därhän.

Ekis Ekman gör som vanligt: raljerar och blandar om korten. Att slänga in trafficking i diskussionen om prostitution är ett väl beprövat knep som hon inte kan avhålla sig ifrån. Det är effektivt eftersom det får motståndaren att framstå som fullständigt hjärtlös. ”Jaha-så-du-menar-att-lilja-i-den-där-filmen-lilja-4-ever-sålde-sex-av-egen-fri-vilja-va?!” Plötsligt är alla försök att föra en sansad, saklig och givande diskussion borta eftersom diskussionen inte längre om handlar om vanliga sexsäljares vardag utan om sexslaveri.

Definitioner kan stämpla och stigmatisera, det vet vi. Det de sexualmoralistiska feministerna gör när de stämplar sexsäljare som utnyttjade offer som säljer sina kroppar och sexköpare som förövare med en förvriden syn på sexualitet är att förenkla verkligheten å det grövsta – en verklighet där det både finns tvångsprostitution och frivilligt sexarbete, där det både finns svinaktiga torskar och helt vanliga personer som köper en skön tjänst och där det både finns sexsäljare som vill lägga av och som trivs med sitt jobb. Denna komplexitet ryms inte i en värld där maktteorier och pseudovetenskap målar världen i självsäkra svartvita färger. Feminister som Ekis Ekman tror att det handlar om kunskap och mod. Att våga se världen som den är, att ta till sig genusvetenskapen och de feministiska maktteorierna för att dechiffrera patriarkatet i samhället. I själva verket handlar det bara om perspektiv, om ideologi och om en aldrig sinande vilja att styra och ställa över andra människors liv.

Om vi får tro Ekis Ekman vill Dodillet att vi ”inte ska främja, inte definiera, inte kräva något annat än att leva vårt eget privata liv.” Ja, tänk om sådana som Kajsa Ekis Ekman kunde acceptera denna enkla devis och ge tusan i att lägga sina egna ruttna värderingar i och fördömanden över andra människors livsval. Låter det inte som en dröm?

Mänskliga rättigheter gäller bara vissa.