Är trafficking en myt? Den kontroversiella frågan ställer Nathalie Rotschild på Spiked. Bakgrunden till frågan är bland annat undersökningar på Irland, som presenterats i Sunday Independent (men som inte verkar finnas online) som endast hittade två möjliga fall där kvinnor utsatts för den sorts människohandel som kallas trafficking.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnorna som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis. Polisen hävdar att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda. Arbetet mot trafficking används som murbräcka för att förbjuda allt sexarbete, fruktar sexarbetare som strider för sina rättigheter i exempelvis Frankrike, Mexiko, Thailand, Kambodja och Argentina.

Traffickingaktivisterna, om uttrycket ursäktas, har föga förvånande kommit till helt andra slutsatser. Bara dagar tidigare publicerade de uppgifter som visade att 102 kvinnor utsatts för trafficking på Irland under en mätperiod på 21 månader. Författarna av rapporten Globalisation, Sex Trafficking and Prostitution – The Experiences of Migrant Women In Ireland, kallade siffrorna ”bara toppen på ett isberg”.

De använder således fantasisiffror och kryddar dem ytterligare genom att låta oss förstå att det finns ett stort mörkertal. Undersökningar på nätet visade att escortflickorna online representerade hela 51 nationaliteter – underförstått att de måste ha utsatts för människohandel. Är Irland ett så eländigt land att människor inte vill komma dit frivilligt? Med möjligheten att tjäna 600 euro per dag är sexarbete säkerligen ett mycket lockande alternativ för den som är ute efter snabba pengar.

Allt det här känns igen. Vi har i många fall sett hur hysteri och moralism kryddat med siffror plockade från fablernas värld kan skapa en skev verklighetsbild. Fotbolls-VM i Tyskland 2006 är ett exempel. Inför VM skapades, inte minst i Sverige, bilden av hur östeuropeiska tjejer i princip skulle snabbimporteras för att tillfredsställa kåta manliga fotbollssupporters som åkte till Tyskland i helt andra syften än att titta på fotboll – eller föredrog att krydda fotbollsupplevelsen med lite kuttrasju. 40 000 kvinnor skulle smugglas in som sexslavar för att fylla efterfrågan, sades det. En grundlig undersökning efter VM kunde fastslå det uppenbara: det inträffade aldrig. Ingen såg röken av de där 40 000 sexslavarna. Men alla de som hade fabulerat kom undan. Ingen ställde dem mot väggen varken före eller efter. Ingen vill riskera att anklagas för att försvara ett sexslaveri – även om det inte existerar.

Ecpat har gjort likadant. Thomas Bodströms och Ecpats generalsekreterare Helena Karléns resa till Patong där de påstod sig ha sett ”unga thailändska flickor” som inte är könsmogna ”utan högst i 12-årsåldern” väckte förvåning hos den thailändska sexarbetarorganisation Empower. De kände inte alls kände igen sig i denna bild (bakgrunden till debatten kan med fördel läsas här). Jag skulle tro att förvåningen även sträcker sig till alla som varit i Patong under 2000-talet och heller inte sett röken av några 12-åriga sexarbetare, ej heller på Bangla Road. Det Bodström och Karlén verkar ha gjort är att missta thailändskornas egentliga ålder (vilket är ett misstag man kan göra om man aldrig har varit i Thailand eller Asien tidigare, men knappast en rimlig grund att starta en debatt i media utifrån). Att denna missuppfattning, medveten eller ej, dessutom passade finfint in i Ecpats förvirrade bild av verkligheten gjorde förmodligen inte ont.

Ett djupliggande problem, och en stor utmaning, är att vi talar utifrån så skilda perspektiv. Traffickingaktivister, radikalfeminister och bitterfittor som Helena Karlén anser att allt sexarbete är en form av slaveri. Trafficking och prostitution flyter ihop i både retorik, tolkning och beskrivning av situationen. Således spelar det mindre roll om de förväxlar siffror på antalet sexarbetare med utländsk bakgrund med antalet traffickingoffer med utländsk bakgrund. Same same. I ett sådant oseriöst debattklimat är det inte helt lätt för frihetligt sinnade människor som utgår från respekten för varje individs enskilda val att göra sig hörda.

Det är visserligen lätt att bli överdrivet cynisk, men det är uppenbart så att det finns god anledning att vara lite extra på sin vakt när någon som arbetar för något på ytan ”genuint gott” kommer med faktauppgifter eller påståenden. Detta upplevde jag vid ett besök hos föreningen Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn), vars tunnelseende och selektiva perception gjorde att trovärdigheten helt gick förlorad. Att ta upp ”fallet Ulf” som ett exempel på att falska anklagelser om sexuella övergrepp faktiskt förekommer gav en inte helt positiv reaktion i denna miljö, kan jag diplomatiskt fastslå.

Det är således lätt att ”Den Goda Saken” kommer i vägen för en saklig debatt, att ingen vågar ifrågasätta en organisation som arbetar mot barnprostitution och barnpornografi. Det ger Ecpat walk over i de allra flesta fall och endast ett fåtal personer med skinn på näsan vågar opponera.

Jag planerar att skriva min C-uppsats om sexarbetarnas situation. Fokus lär av bekvämlighetsskäl hamna på Sverige, men jag funderar på att även göra intervjuer i Thailand. De samtal jag hade med sexarbetare där tidigare gav en intressant inblick i en helt annan mentalitet som förmodligen kommer att väcka ramaskri på Socialhögskolan. Det kan om inte annat bli mitt sista lilla högljudda bidrag till skolan…

via En vanlig Svensson

12 år – enligt Ecpat.